fordon från fordom

Farmors morfar Per Pettersson  hamnade i Uppland och i Tierp som jag tidigare berättat. Det verkar som han var både arbetsam och företagsam, efter att ha träffat den jämnåriga Johanna Ulrika Olsdotter från Nordanåker blev det giftermål 1878. Per Pettersson m. familj,  Altuna Familjen växte och det blev tre barn som nådde vuxen ålder Oskar, Maria och Axel det fjärde barnet Klara avled 18 år gammal 1904. (När Maria fick sitt första barn året efter, namngavs hon efter den döda systern Klara, den Klara som kom att bli min farmor). Per inledde en yrkesbana som bonde genom att arrendera Unungeberg som tillhörde Ullfors bruk, så småningom kunde han köpa gården Altuna i Börje socken. Det var en ganska rejäl karriär som han gjorde och så vitt jag vet helt och hållet genom sitt eget arbete. Att ta sig fram med två tomma händer till en rejäl gård på Uppsalaslätten måste man beundra.    Erik Zwedberg På sin ålder höst, hustrun Johanna avled 1924, kom han att framleva sina dagar hos dott

Jag skrev tidigare att jag skulle återkomma med fler brev ur gömmorna. Efter lite letande fann jag några ytterligare brev av äldre datum och med anknytning till torpet Stenhagen i Tierp. Per Pettersson Maria Dahlberg, min farmorsmor, var född Pettersson, en lite ologisk rest av namnskicket som kallas patronymikon. Hennes far var Per Pettersson som hade sitt efternamn efter sin far Pehr Bondesson, så egentligen var väl Persdotter det rätta flicknamnet, men det är en tid då efternamn och familjenamn skiftar till synes ganska fritt. Vi kanske blir upprörda över den frihet som den senaste namnlagen gett oss men inget är nytt under solen. Per Pettersson hade två systrar och tre bröder, av bröderna har jag brev till Per från Bonde Pettersson och från Erik som av någon anledning valt att ta namnet Zwedberg. Det äldsta brevet är från Bonde som skriver hem till sin mor Brita. Brevet är daterat 4 januari 1874. Bonde är alltså 31 år gammal och broder Per 22 år, och han berättar att han just

Då var det dags för final och vi skulle få vårt vatten åter. Hinkar och dunkar som fyllt sitt syfte ett dygn utan vatten i kranarna skulle kunna ställas undan igen. Men naturligtvis slog den ökände Murphy till (https://sv.wikipedia.org/wiki/Murphys_lag) När pumpen skulle återförpassas ner i borrhålet så visade det sig att foderröret var för trångt, pumpen kom inte förbi den nya kopplingen. Kloka huvuden slogs samman ute på gården, snillen spekulerade, vad var att göra? Efter en stund utkristalliserades två möjliga alternativ. 1. Foderröret kapas under kopplingen och ett nytt grövre rör svetsas på så att pumpen kan passera. 2. en ny smalare pump införskaffas. Jag röstade på alt. 2 som verkade minst vanskligt. Efter ett tags ytterligare fundering landade alla i detta alternativ. En pump fanns i Östersund och för tids vinnande for jag till stan och hämtade denna. Efter hemkomst gick allt ganska raskt och pumpen var snart i funktion. Äntligen vatten i ledningarna och allt fungerar åter

Det som tillsynes är enkelt kan enkelt förvandlas till ett problem. När grävning och inkoppling av alla nya anslutningar var klara skulle så pumpen återförpassas till borrhålet och vi skulle återfå vattnet i huset, men..... Ja, ett litet problem uppstod. Foderröret var för smalt! Foderrör är röret som är inskjutet i borrhålets övre del och ansluter mot berget. Detta rör var inte av standardtyp utan något helt annat. Trots att mannen som förberedde jobbet också mätte foderröret hade något missats, pumpen kunde inte passera den nya kopplingen i röret eftersom innerdiametern var några millimeter för trång. Resultat: ingen pump i hålet och inget vatten i huset. Med den vetskapen fick den första dagen av detta projekt läggas till handlingarna. Regnet som öst ner hela dagen och gjort arbetet rätt besvärligt betydde dock att hinkarna med reservvatten kunde fyllas på efterhand som det användes. Inget ont som inte har något gott med sig. Nu väntar problemlösning, skall det bli tvunget att

Vårt pumphus har inte varit något som förbättrat gårdens helhetsintryck, dessutom har det varit i ganska dåligt skick. När vi byggde stallet (nu min verkstad) planerade vi för flytt av vattenstationen till sadelkammaren men åren har gått och pumphuset har stått kvar. Under huset finns den 75 meter djupa brunnen som förser oss med vatten. Det finns ju alltid ett slags motstånd att komma över för att sätta igång ett dylikt projekt, inte minst när man vet att man blir utan vatten ett tag, men nu innan vintern kom vi ändå till skott. KA-driftteknik i Bispgården vidtalades och bokades upp. Den 25 oktober skulle de vara på plats om jag rev huset till dess. Under två dagar med fint höstväder revs så det gamla huset. Väggar och tak var fyllda med ordentliga mängder sågspån som isolering. Delvis var det röta ända in i stommen, förmodligen fanns det en läcka i taket som dock var osynlig utifrån. Men allt gick bra och huset är borta. Just nu pågår grävning och inkoppling av nya ledningar och

" Stenhagen på tisdagen 20/3 1945 " Så börjar ett brev jag fann i chiffonjén som en gång huserade i torpet där brevet skrevs. Bakgrunden är att min far växte upp med sin morfar och mormor i Tierp. Johan och Maria Dahlberg hade som nygifta tagit över det ganska magra torpet under Stora Kopparberg.  Uppenbarligen var Johan en väldigt duktig "torpare", det skrivs i minnesorden över honom hur han var den förste och siste som lyckades få detta ställe att blomstra namnet till trots. Han belönades efter sin verksamma tid också med medaljen "Pro Patria" i guld. Han lyckades bland annat köpa till egen mark på "Rogarna" vilket säkert hjälpte till. Arrendet för gården utgjordes av kolning. Och min far kunde berätta om detta som minnesvärda barndomsminnen. Maria och Johan fick fyra döttrar, den äldsta, Klara, gifte sig ganska ung med Emil Lindström från Ålfors och fick med honom en son, min far. Den lilla familjens lycka blev kortvarig, endast två å

Helge i "tunnan" på sin Indian När tankarna vandrar i barndomens landskap dyker ett gammalt vykort upp. Ja egentligen är det nog en "idolbild", ett foto med texten: Turne Klas Helge. Bilden på "dödsryttaren" är en bild av Helge Lundin från Almunge. Helge bodde med sin kära Anna i ett hus en bit utanför själva samhället, helt nära Långsjöns badplats. Ett sk. "Lännahus" som han själv byggt. Helge var när jag lärde känna honom byggnadsarbetare, en sk. grovarbetare. Han var som sagt gift med Anna som till vardags var den som chefade i skolans barnbespisning, så henne såg jag varje skoldag utom lördagar. Både Anna och Helge var vad man sade "barnkära", några egna barn hade de aldrig fått. Jag besökte dem ofta och snälla som de var fick jag en väldigt bra kontakt med dem. Jag minns att varje år när Cirkus Scott drog in i Uppsala bjöd de med mig på cirkus. Den röda Saaben tog oss de 2,5 milen till Uppsala, och väl framme blev det ju en f

Gäddfiske har alltid varit ett intresse. I min nuvarande hembygd betraktas det som lite udda. Gäddan ses av många som oätlig skräpfisk som möjligen kan fiskas för att den skall bort ur fiskevattnen och lämna plats för det man menar är bättre fisk. Jag har fiskat gädda sedan barnsben och både vinter som sommar. Fram för allt har nog vinterns angelfiske varit höjdpunkten även om spöfiske efter rejäja gäddor inte är att förakta. Största gäddan på angel har varit nära tio kilo och jag har också tangerat den vikten på spöfiske. Barndomens sjö, Långsjön i Almunge, bjöd på ett bra gäddfiske. Det var sällan eller aldrig man kom hem utan fisk och rätt ofta hade man kontakt med de lite större fiskarna. Långsjön hyste också den mer svårfångade Aspen som kunde bli riktigt stora och bjöd på ett härligt motstång när de hamnade på kroken. Dom träffade man dock endast på under vår och sommar. När det gäller Asp kan man dock säga att den som matfisk är tämligen oduglig. Fiske är också en social sy

Efter att ha väntat länge på nya bultar till topplocket på den maroonröda 92:an kom dessa äntligen. Sommarens sista färd med bilen blev nämligen en inte helt angenäm upplevelse då topplockspackningen gav upp. Troligen blev den knäckt när jag rätt överhettad tog mig upp till backtävlingen i Hammarstrand tidigare under sommaren då jag råkade hamna i en kö. Kylningen på Saab 92 är ju av termosifontyp, alltså självcirkulerande utan hjälp av pump, dessutom saknar den kylfläkt vilket inte förbättrar kylningen av motorn. Nu är väl bytet av  packningen till cylinderlocket inte så avancerat på en tvåtaktare så jag har hyst stor tillförsikt inför bytet. Nya bultar är bra när man skall byta packningen då de gamla gärna blir utsträckta av användningen och förlorar förmågan att dra till ordentligt, dessutom blir de lite mer sköra kan jag tänka mig. Jag beställde därför nya bultar och en elektrisk kylfläkt från Classic Saab Racing och en toppackning från Erik Randa som har det mesta i packning

När jag inhandlat min första Saab, tvåtaktaren från 1967, och börjat undersöka "fyndet" så visade det sig att förutom en kass motor dolde sig andra problem under den blå lackeringen. Att bilen helt nyligen fått ett godkännande vid kontrollbesiktningen föreföll allt mer gåtfullt. Alltnog blev det några svängar med bilen tills det en dag blev motorstopp och bogsering hem. En fartfylld bogsering skall tilläggas. När bilen dött någon mil från hemmet ringde jag den gode och timide grannen R som genast, vänlig som alltid, kom till min räddning. Bogserlina monterades och färden hem anträddes. Väl ute på väg 87 ökade farten allt mer och jag kunde konstatera att R under sin lugna yta bar en själ dragen till fartens tjusning. Som förare i den bogserade bilen är man ju rätt utlämnad och det var bara att be en stilla bön att mina bromsar var någorlunda i samma skick som dragbilens. När farten tangerade för vägen tillåten maxhastighet hade min puls nått oanade höjder. Det gick dock b