Skenet bedrar

När jag inhandlat min första Saab, tvåtaktaren från 1967, och börjat undersöka "fyndet" så visade det sig att förutom en kass motor dolde sig andra problem under den blå lackeringen. Att bilen helt nyligen fått ett godkännande vid kontrollbesiktningen föreföll allt mer gåtfullt. Alltnog blev det några svängar med bilen tills det en dag blev motorstopp och bogsering hem. En fartfylld bogsering skall tilläggas. När bilen dött någon mil från hemmet ringde jag den gode och timide grannen R som genast, vänlig som alltid, kom till min räddning. Bogserlina monterades och färden hem anträddes. Väl ute på väg 87 ökade farten allt mer och jag kunde konstatera att R under sin lugna yta bar en själ dragen till fartens tjusning. Som förare i den bogserade bilen är man ju rätt utlämnad och det var bara att be en stilla bön att mina bromsar var någorlunda i samma skick som dragbilens.

När farten tangerade för vägen tillåten maxhastighet hade min puls nått oanade höjder. Det gick dock bra och bilen kom hem och in i garaget för att konstatera att den eftermonterade (Biltema) elektriska bensinpumpen hade gett upp.

Under försöken att få bilen körbar igen kunde jag konstatera att rostangreppen kring framvagninfästningarna och även i delar av golvet var av en art att de borde åtgärdas medan motorn fick en riktig genomgång. Demonteringen inleddes. Av en händelse hittade jag en nyrenoverad och en smula trimmad motor i Ö-vik som jag glad i hågen kunde hämta och därmed lägga motorrenoveringen av originalmotorn åt sidan så länge.
Men ju mer som demonterades kunde jag se att karossen var i ett skick som borde åtgärdas innan ny motor monterades. Tanken hade varit att låta bilen bli användbar i ett hyfsat bruksskick, nu formulerades målen om till en ordentlig och genomgripande renovering. Jag kunde inte ana vilken omfattning detta skulle få och hur just ordet omfattande skulle framstå som allt mer adekvat i sammanhanget.

Att ha vänner i hobbyn är otroligt viktigt, jag tror jag nämnt vännen O som varit och är till helt ovärderlig hjälp när det gäller alla mina fordon, en motorman in i själen.

Nu fick jag kontakt med den unge S som jag några år tidigare mest mött som sommarjobbare på kyrkogården men som jag visste kunde hantera en svets. Just detta "att han kunde hantera en svets" visade sig vara en sanning utan någon överdrift nästan en underdrift när jag senare fått se hans skicklighet. Bilen forslades efter demontering så till S.
Det visade sig ganska snart att en donatorbil vore fint att ha och en annan kontakt med periodvis boende i kommunen, Saabvännen J hade ett riktigt rostfritt objekt för ändamålet. Sagt och gjort, bilen hämtades och blev till en välbehövlig donator.

Bit för bit har nu bytts till frisk plåt. På något sätt har tidigare ägare lyckats med konststycket att svetsa och laga på karossens flesta ställen där rost kan tänkas uppträda. Det är inte en enda lagning utan oftast lagning på lagning och det är ingen brist på svetstråd som utmärker dessa "lagningar". Detta betyder att lagningarna i sig gör att man förstört mer än man för stunden ansett sig ha uppnått  med dem, och att ny plåt måste till. Nu börjar det ändå kännas att denna etapp håller på att gå mot sin final.

Om jag vetat omfattningen av allt detta tror jag att jag låtit bilen bli ett varnande exempel på hur ögat tillsammans med kärleken till dessa bilar kan spela förnuftet alvarliga spratt och letat efter en annat objekt. Men nu är det försent att ångra sig. Den husarblå 67:an som en gång haft samma färg som min V4:a, nämligen den förnäma färgen "silversand" är i nuläget nästan endast i behåll av sitt blå tak.....