fordon från fordom

Funderingarna på en riktig verkstad med plats för mina fordon hade funnits ett tag och i takt med att fordonen blev fler mognade allt till beslut. Egentligen var väl det grundläggande beslutet att bli kvar i Jämtland och på Ede, det som betydde att avskedet till Uppsala blev definitivt och den kvarvarande lägenheten i Uppsala såldes. Tankarna gick ju lite fram och tillbaka. Skulle ladugården rivas och ge plats för något nytt? Skulle den renoveras till att bli garage och verkstad? När tankarna vänts och vridits dök en helt ny tanke upp. Det ganska nya stallet skulle ju ganska lätt kunna förvandlas till garage och verkstad och den gamla ladugården bli till ny bostad för hästarna. Det kändes också bra att kunna bevara ett av de ursprungliga husen och att det återfick något av det som var husets uppgift då det uppfördes, den att hysa gårdens djur. Sagt och gjort! Byggnadsfirman Lundström kontaktades och planer gjordes upp och inom kort fanns en expert på gamla timmerhus på plats. Med e

Idag är det dags för en sista arbetsinsats innan livet som anställd är över. Nästan 14 år här i Jämtland och Ragunda och 9 år på Ede. Inget av allt detta ångrar jag, men nu skall det bli skönt med känslan av frihet. Annars gör hösten sig påmind och tankarna går gärna tillbaka till sommaren. Inför sommarens tilltänkta skörd av hö tänkte jag att det vore bra att skaffa en slåttermaskin. Förra året var det premiär med hö på våra små lägdor. Då fick jag slå med lie vilket var rätt jobbigt och dessutom rätt svårt i välväxt gräs. Nu var det dags för något annat.  Så mitt i vintern kom jag över en traktor med mittmonterat slåtteraggregat. Det var inte vilken traktor som helst utan en Porche P111. Nu var jag Porscheägare igen! Det visade sig, som det brukar, att den behövde lite tillsyn vilket ledde till, som det brukar, att jag plockade ner traktorn för renovering. Olika delar som behövde lite hjälp från mer kompetenta mekaniker än ägaren själv sändes iväg och reservdelar började sökas v

I misströstan över att marknaden av Saab 92 inte är stor, mest närmast obefintlig, fann jag en dag en lite nyare Saab på en nätauktion. Det var en till synes väldigt finn trubbnos av årsmodell -64 med endast lite över 6000 mil på mätaren, vilket av skicket att döma verkade trovärdigt. Med en viss tvekan lade jag ett realistiskt bud och inledde väntan på att klubban skulle falla. När så avgörandet närmade sig och jag fortfarande hade det högsta budet händer det. På blocket finns plötsligt en maroonröd 92: från 1954 till salu och en bil i ett mycket fint renoverat skick. Tala om antiklimax, vad att göra? Det gick ju inte att lämna, det var BILEN jag ville ha, men om jag nu lade ett bud och dessutom vann budgivningen på surrogatbilen skulle jag få problem. Det skulle bli knepigt att förklara hur det helt plötsligt blev två bilar och ännu knepigare att se att den gällande budgeten skulle sprängas på alla ledder. Men det var helt omöjligt att inte försöka köpa den röda, så ett bud lades.

I intresset av gamla fordon finns ett starkt inslag av nostalgi. Minnen av barndom, och fram för allt av barndomens goda minnen är säkert en del av mitt intresse och också varför det blev just Saab som är i fokus. Den första bilen jag färdades i lär ha varit en Ford Eifel av 1938 års modell, karosstypen var en sk. cabriocoach. Av denna bil har jag inga minnen, bara ett fotografi från Slöjdgatan i Uppsala. Någon gång i min allra tidigaste levnad byttes denna mot en betydligt nyare Saab 92, en sådan som alltid var grön och saknade yttre bagagelucka. Av denna bil minns jag en del. Jag har faktiskt ett tydligt och smärtsamt minne av just denna bil. En dag fick jag följa min far i bilen ner på stan. På den tiden bekymrade man sig inte mycket om barn i bilar. Senare minns jag bara att baksätet ansågs som säker plats för barnen, både när man var vaken och när man blev trött och kunde sova utsträckt i baksätet. Denna gång satt jag dock i framsätet när vi närmade oss hörnet av Skolgatan och Sys

Den nyanskaffade Saaben visade sig rätt snabbt behöva lite av översyn. Motorn lät oroväckande mycket och rosten hade satt tydliga spår inte minst i motorutrymmet. Efter en tid av övervägande beslutade jag att plocka ner den för att göra en rejäl renovering. Sagt och gjort, och efter någon tid stod där en renrakad kaross och väntade på en svets. Med lite tur fick jag kontakt med en svetskunnig gosse som tyckte det kunde vara en lagom utmaning att bekanta sig med en Saab. På lediga stunder skulle han nog kunna fixa de skador jag upptäckt, framförallt rost i golv och några dåliga lagningar i bakre stötdämparfästena. Så bilen lastades och lämnade gården. Den korta bekantskapen med den husarblå tände något inom mig, och på något sätt kom tanken på att komplettera bilinnehavet med något som gick att köra, åtminstone i avvaktan på att den blå tvåtaktaren skulle återvända. Som av en händelse föll ögonen en dag på en annons på Blocket. En Saab 96 från 1967, igen. Ja, nu var det en i färgen si

Jag har inga bilder från mopedtiden av någon anledning, men en bild på macken i Almunge där Puchen tankades. Det var en ursprungligen svart Florida som ganska raskt blev röd. På bilden syns till höger den handdrivna pumpen som matades med enkronor. Tror att priset rörde sig runt 85 öre litern. Efter mopedåret, för det blev inte så mycket mer innan det blev dags att gradera upp till en motorcykel. Det är ganska jobbigt när man fyller 16 år i november och kompisen redan fyllt körkort och dessutom fixat det redan under sommaren. Jag hindrades dock inte från att ta det efterlängtade körkortet och i början av december 1969 körde jag upp i Uppsala. Uppkörningen skedde på en Vespa 125cc i ihållande snöglopp. Eftersom jag var från "landet" frågade inspektören om jag hittade i stan. Inte helt sanningsenligt nekade jag till större förmåga att hitta i den stora staden. Efter några förslag på rutt frågade han om jag hittade till Carolina Rediviva. Jo, det kunde jag nog hitta, och färd

Det finns en psalm som jag verkligen har som favorit "Du gav mig o Herre, en teg av din jord" nr 596 i vår psalmbok. Den fortsätter: ".. som jag nu min egen får kalla" , så blev det då igen och på något sätt har vi fått skapa en ny tillvaro med en ny hembygd, ett nytt "hemma". Det såg inte mycket ut för världen vårt "nya" hus. Ganska nedgånget och med jättelika perspektivfönster som inte gjorde huset vackrare tog det emot oss hösten 2008 . Vi flyttade ut ur prästgårdens 320 m2 till de två rummen som här var beboeliga. Vi hade den turen att vi fick en fantastisk snickare till vår hjälp. En man som man kunde ställa klockan efter. Mest beundransvärd i sin yrkesskicklighet och i sin rent otroliga förmåga att planera, en logistikens mästare. Aldrig under hela projektet hände det att han fick avbryta för att han glömt något eller att han inte planerat sig samman med övriga hantverkare. Köket hade fått någon form av upprustning på 1980-talet. Nu var

När benen kunde kontrollera kopplingen började kontakten med motorfordon på riktigt. I jordbrukets göromål fanns alltid det som passade. En av de första uppgifterna var att räfsa hö.Traktorn var en Fordson major som var jämngammal med mig själv. Kanske började ett särskilt intresse för fordon just där. Många år senare efter ett liv där också jordbruket varit en viktig del började ett nyvaknat intresse att spira och snart fanns det första av alla gamla fordon på plats på gården. Så började det.

2008 blev vi ägare till fastigheten i Västerede. Det som jag lovat mig själv när vi sålde gården utanför Uppsala, det att jag aldrig mer skulle ha hus och hem med aldrig sinande behov av underhåll och renoveringar, hade hänt igen. Att vi sålt allt intill sista hammaren, var glömt. Nu började det om igen. Efter renovering av bostadshuset började vi snegla på uthusen, ladugård, vedbod, lada och ett äldre garage fanns där också alla i behov av handpåläggning. Eftersom vi hade hästar installade på annan plats fanns en vilja att få hem dom. Ladugården var i ett bedrövligt skick, delvis nedhasad från sin grundläggning och var nog ett objekt bortom räddning. Det fick bli ett nytt stall. 2009 påbörjades bygget. Allt levererades och uppfördes av Österede Wood &Business, ett elegant namn på byns lilla snickerifabrik. Allt blev till belåtenhet och hästarna kunde flytta hem. Den första vintern var ganska bister med både snö och kyla men hästarna har ju en god förmåga att pälsa