Ett brev

"Stenhagen på tisdagen 20/3 1945" Så börjar ett brev jag fann i chiffonjén som en gång huserade i torpet där brevet skrevs. Bakgrunden är att min far växte upp med sin morfar och mormor i Tierp. Johan och Maria Dahlberg hade som nygifta tagit över det ganska magra torpet under Stora Kopparberg. 

Uppenbarligen var Johan en väldigt duktig "torpare", det skrivs i minnesorden över honom hur han var den förste och siste som lyckades få detta ställe att blomstra namnet till trots.
Han belönades efter sin verksamma tid också med medaljen "Pro Patria" i guld. Han lyckades bland annat köpa till egen mark på "Rogarna" vilket säkert hjälpte till. Arrendet för gården utgjordes av kolning.

Och min far kunde berätta om detta som minnesvärda barndomsminnen. Maria och Johan fick fyra döttrar, den äldsta, Klara, gifte sig ganska ung med Emil Lindström från Ålfors och fick med honom en son, min far.
Den lilla familjens lycka blev kortvarig, endast två år efter min fars födelse dog Emil och Klara stod ensam med en liten son. För att försörja sig tvingades hon till att söka arbete i Uppsala och min far fick lämnas till Maria och Johan. Kanske var det tänkt som en tillfällig lösning men så blev det inte. Min far växte upp i Stenhagen och gick i skola vid Ullfors bruk och tog också sina första steg på det som skulle bli hans yrkesval. Det första jobbet var på kraftverket i Gryttjom.
Så småningom blev det också Uppsala för far. Det blev militärtjänst vid F16/F20 som flygmekaniker och därefter utbildning vid TSU (Tekniska skolan Uppsala). Jag har förstått att uppväxten hos mormor och morfar blev väldigt harmonisk. Johan som aldrig fått en son fick en sonson som blev honom nära och på samma sätt var det nog med Maria.

Brevet skriver Maria när min far begett sig iväg till Uppsala. Hon berättar att hon skickar honom betygen, lotten (premieobl.), livförsäkringsbeviset och  "kort och lite smått"
Hon berättar om min fars kamrater, vad de gör osv. och om våren som är väldigt besvärlig. "värst för Morfar som inte kan få hem något hö, hade så bråtom i skogen, å var dålig flera dar, sista dan han var i skogen har gått att komma efter hö men han skulle köra dan efter, men då var det för sent"
Sista delen av brevet berättar om mormors omsorg: "Ja du kan väl skriva någon gång så vi får höra va du gör, å hur det går för dej, hopas bra, så du sköter om dina afärer, så du inte går å sätter dej i skulder å ska dras med sen, å så är du vel snäll gosse å går i säng om kvälarna , så att du vaknar om mornarna, så att morsan sliper ta till humöret som jag fick göra"


Maria var född på Unungeberg i Tierp som hennes far Per Pettersson brukade, också denna gård ett arrende under Stora Kopparberg. Per kunde senare köpa gården Altuna i Börje socken men levde sina sista år hos dottern Maria i Stenhagen. Per Pettersson är värd en egen berättelse och det finns också i detta sammanhang ett brev som kan få ledsaga historien.


När Johan blev pensionär lämnade de Stenhagen, den egna jorden såldes och de köpte ett hus i Yvre där de bodde en tid framöver för att sedan flytta in till Uppsala där Johan något år senare avled. Maria levde till sitt 96:e år. Efter Johan och Maria blev aldrig torpet mer bebott. Efter några år revs alla husen och marken lämnades till den omgivande skogen att kolonisera och generationer av odlarmöda var förbi som en fläkt av vinden. En vinter på 1970-talet for jag med min far till Tierp och tillsammans med hans barndomsvän "Åke i Ringelbo" gick vi på skidor upp till det som en gång varit ett blomstrande torp. Nu fanns inget annat än skog där förr hästar och människor odlat för sin överlevnad. Vi fann dock resterna av den gamla kolarkojan i kanten av ett gigantiskt kalhygge. Det var länge sedan bruket vid Ullfors behövde kolet från skogen, nu var det sågar och pappersbruk i fjärran som krävde sina råvaror i en rationell tillverkningskedja. Idag blev det ett stickspår igen, inga spännande fordon i fokus men kanske åtminstone lite från fordom. Att minnas och att skriva är kanske ändå ett sätt att inte låta allt bara försvinna om än människor och platser inte längre finns.