fordon från fordom

 På en bänk i verkstaden står en röd motor och väntar. Den har väntat i åtta år tror jag. Den inköptes i Örnsköldsvik och jag hade tänkt att den skulle hamna i ett projekt som då var på gång. Dessvärre blev det inget av den tilltänkta karossen och tiden gick. Det har alltid funnits arbete i verkstaden ändå, inte minst Anglian har tagit mycket tid. I sommras dör så upp en annons om en blå tt av årsmodell 1965. Bilen såg riktigt bra ut och skulle ju kunna bli en bra kaross för den slumrande motorn.  Bilen gick bra när jag bytt tändstiften, och det blev en del utflykter under sommar och höst. Allt funkade så när som på kopplingen som sjöng på sista versen, men den skulle ju ändå bytas i och med motorbytet. Sanningen att säga gick motorn väldigt tyst och mjukt och ett tag blev jag nästan sugen på att ha den kvar i bilen, men naturligtvis lockade också en uppgradering i motorstyrka. Enligt uppgift när jag köpte motorn skall den vara god för upp mot 70hk mot originalets 40hk. När så säsongen

"När i North Shields i England man går iland som kan hända ibland i England, ja-ja, så ligger cigarrschappet Tiger Brand..." Så diktar Evert Taube en gång och ger oss en ögonblicksbild av ett England som för länge sedan är förbi. Förbi är väl egentligen också den engelska bilindustrin med alla dess olika märken. Vi minns Hillman, Humber, Morris, Austin, MG, Armstrong Siddeley, Wolseley, osv. mängden av märken känns oändlig och kan kanske också förklara en del av orsaken till att de inte längre finns. Annars sägs ju det att det tillverkas bilar som aldrig förr i England i dag men då är det japaner och tyskar som ligger bakom även om enstaka kända namn lever vidare. Ford Anglia är sedan länge en bortglömd engelsk skapelse, men den tillverkades faktiskt ända fram till 1967 med den då välkända sneda bakrutan (123E). Mitt projekt är en annan klassisk Anglia med många smeknamn, Ford Vinglia Svajmaster med hysteriska bromsar, 4 ståplatser, Korvstånd och två tum fyra. Enligt

Det har varit paus i bloggandet denna sommar, först och främst beroende på att tre sommarmånader innebar en återgång i mitt gamla arbete som kyrkoherde. Nu är hösten här och efter en långresa till sonen i Blekinge och till dotter i Norge med mellanlandningar hos bästa vännerna utanför Uppsala är jag hemma igen. Jag hoppas nu på lite kvalitetstid i garaget igen. Med hem från resan söderut kom en sportratt till en av saabarna, i mitt eget tycke ett hyfsat fynd i fint skick som kommer att pryda sin plats i tt 67:an så småningom. Sedan gjorde jag en avstickare till Dalarna och Säter för att få lite inspiration i arbetet med den gamla Anglian jag i ett ögonblick av bristande tankeskärpa köpte mig. Ibland är livet fullt av lustiga tillfälligheter. Jag köpte den bilen av en tidigare begravningsentrepenör som dessutom till stor del renoverats av personer i samma yrke. När jag knöt kontakten med Angliaägaren i Säter visade det sig att också han var i samma bransch. Det blev ett trevligt besök

Jag hade tänkt mig en sommar i fordonshobbyns tecken med resor till marknader och bilträffar men nu blev det något annat. Det blev återgång och återanvändning på mitt gamla jobb som kyrkoherde från maj till och med juli månad. Jag klagar inte, jag kunde ha sagt nej men nu blev det ja till att hålla ställningarna till ny kyrkoherde anländer i senare delen av juli. Fordonen får då göra tjänst i vardagen för att göra det hela lite mer njutbart. Den blå 96:an från 1963 har blivit något av en favorit. Den drogs dock med en trist dörr på passagerarsidan där färgen bara var ett minne från tider som flytt, dock följde en burk färg med i köpet och en ledig dag blev det tillfälle att åtgärda. Resultatet blev helt ok. 92:an har varit en problematisk bekantskap på flera sätt, när nu motorn åter blivit försatt i operativt skick blev det dags för att få till en framvagnsinställning. Redan förra året bokade jag en tid på Autoservice i Bispgården men motorhaveriet kom då emellan. En spårkänslighet

Så blev det en bil till. Egentligen kom den senaste i samlingen en Saab 96 från 1963 i min ägo redan i vintras. När jag av en händelse yppade min önskan att komplettera samlingen med en trubbnos för vännen O så visade det sig att han var villig att sälja och affär gjordes upp men bilen fick bli kvar under hans tak och beskydd till våren och vägarna gjorde det möjligt att hämta hem den. Bilen är i ett helt underbart slitet bruksskick och om man kikar in på den här länken så kan man hitta mer om bilen:  Saab 96 TT  . Det är väldigt kul med all denna historik. Så blev det den sista april och Valborg och tillfället att hämta infann sig. Hustrun skjutsade mig och lämnade av mig hos O. Hemfärden gick utmärkt och jag blev verkligen förvånad över hur tyst och fint bilen går, det är ganska stor skillnad på denna och 92:an. Trots endast tre växlar är den förvånande pigg och det har ju sin förklaring i att motorn är av senare datum och försedd med trippelförgasare. Nu närmast är det bokad

Nu är vintern här och i garaget väntar fordonen på åtgärder av olika slag. Idag har jag ägnat mig åt att lägga på lite skyddande underredsmassa på v4:ans lagningar innan rosten får tag i plåten igen. Frågor dyker upp i huvudet när jag ligger och upptäcker brister som borde åtgärdas till den kommande våren. Egentligen handlar det om vilken nivå man vill ha på sina klenoder. Skall de vara rullande renoveringsobjekt? Skall man vidmakthålla en slags rimlig bruksnivå i stil med något man också gjorde när dessa fordon mer allmänt trafikerade våra vägar? Eller är det nyskick som gäller? När jag ramlade in i detta samlarmani så var nog ambitionen att ha ett rimligt bruksskick på det objekt man satsat på. Observera att jag då ännu tänkte i singularis, ett objekt. När jag så började upptäcka att "fyndskicket" på den först inköpta Saaben var allt annat är gott bruksskick förvandlades rätt snart det hela till en genomgripande renovering syftande till ett slutresultat mer i nyskick ä