Gäddfiske

Gäddfiske har alltid varit ett intresse. I min nuvarande hembygd betraktas det som lite udda. Gäddan ses av många som oätlig skräpfisk som möjligen kan fiskas för att den skall bort ur fiskevattnen och lämna plats för det man menar är bättre fisk. Jag har fiskat gädda sedan barnsben och både vinter som sommar. Fram för allt har nog vinterns angelfiske varit höjdpunkten även om spöfiske efter rejäja gäddor inte är att förakta. Största gäddan på angel har varit nära tio kilo och jag har också tangerat den vikten på spöfiske.
Barndomens sjö, Långsjön i Almunge, bjöd på ett bra gäddfiske. Det var sällan eller aldrig man kom hem utan fisk och rätt ofta hade man kontakt med de lite större fiskarna. Långsjön hyste också den mer svårfångade Aspen som kunde bli riktigt stora och bjöd på ett härligt motstång när de hamnade på kroken. Dom träffade man dock endast på under vår och sommar. När det gäller Asp kan man dock säga att den som matfisk är tämligen oduglig.

Fiske är också en social syssla, att fiska tillsammans med likasinnade är en stor del av sporten. Jag har genom åren haft glädjen att dela intresset med några olika profiler. Vännen M som helt nyligen lämnade denna tillvaro var en bekantskap som gav många minnen. Allt ifrån de gemensamma stunderna på isen till utflykter till sjöar och vattendrag i Uppland så väl som norra Jämtland och Bergslagen.

Till Älvkarleby for en tid rätt ofta efter jakt på Lax men främst efter Havsöring. M hade lyckan att fånga rejäla fiskar av båda sorterna, själv fick jag nöja mig med några mindre men fullt ätbara exemplar. Ett ställe som Älvkarleby bjöd ofta på intressanta stilstudier av andra fiskare. Här fanns de verkligt erfarna och avancerade men också förhoppningsfulla förstagångsfiskare medbjudna på en exotisk upplevelse av något företag eller motsvarande. Flera gånger blev vi vittnen till hur den nyinköpta utrustningen togs fram tillsammans med nya blanka stövlar och hur fisket sedan utvecklades till en kamp mot bakslag och lintrassel av skatbo-modell, men också hur det påfallande ofta var på dessa "fiskares" drag som det blev hugg trots att vi stått timmar på samma plats utan något livstecken.
En tröst i detta elände var att jag aldrig var med om att det kunde landas någon fisk när dessa oprövade förmågor kom i närkamp med dessa åtråvärda fiskar.

Nej, det var nog trots allt gäddan som lockade och som gav de fina fiske upplevelserna. När vi flyttat till Ramsta blev fisket, när det nu blev tid, flyttat till Ekoln som också bjuder på ett förnämligt gäddfiske vid sidan av den kanske godaste fisken som går att finna Gösen. Men för att återgå till vinterfisket och att angla med angeldon och naturligt bete (mört) är det nog det jag tycker slår det mesta. Det finns en spänning i själva fisket samtidigt som det ger tillfälle för vil och avkoppling gärna tillsammans med en fiskekompis.

Sedan jag flyttat till Jämtland har fisket blivit mer inriktat på Öring och Röding av naturliga själ, och det finns ju många fiskevatten som erbjuder just detta

När vi så blev med stuga uppe vid Sörsjön väcktes återigen suget att söka efter de stora gäddorna och den gångna vintern blev det äntligen av att ta fram angeldonen igen. Mört kunde jag ganska lätt få tag i, visserligen infryst men färsk och fin i övrigt. Tillsammans med grannen och vännen R for vi iväg.
Och det kan konstateras att vi inte behövde bli besvikna. Fisket bjöd på en händelserik dag med fin fångst och även kontakt med verkliga "krokodiler". Vi upprepade fisket några gånger under vintern och nu är det inte utan att det finns en längtan efter att isen skall lägga sig och vi får komma ut på nya angelturer. Gäddorna vi fick fileades och blev till läckra måltider. Det går visst att äta Gädda och de större storlekarna är i detta sammanhang nästan att föredra.