Inlägg

Vandrarprästen

Bild
Under kanske mer än 800 år har det funnits en kristen församling i Ragunda. Denna församling har också kallat präster att tjänstgöra som kyrkoherdar, som komministrar och adjunkter. Det är lätt att förstå, att det varit många som under åren funnits som präster i vår församling. Alla har vi inte namnet på, men ganska många. Series pastorum kallas den dokumentation, som finns över alla dessa präster och i denna kommer vi så långt bort i tiden som till 1300-talet, då vi har namnet på kyrkoherden Eric Gummesson. En av alla präster som kallats till Ragunda är en på sin tid mycket uppmärksammad prästman, nämligen David Emanuel Petander (1875-1914) mera känd som ”Vandrarprästen” Petander var född i Göteborg och blev 1903 efter studier i Uppsala prästvigd i Härnösand och efter två år som pastorsadjunkt i Nora i Ångermanland kom han att tjänstgöra som vice pastor i Ragunda. Vice pastor var en titulatur, som närmast betyder, att man är vikarie för ordinarie kyrkoherde eller fyller en tillfällig

En Herrens trädgårdsmästare

Bild
  När jag skrev det som följer visste jag inte att det fanns en unik liten film med kyrkoherde de Ron när han på perrongen vid Ragunda station 1913 hälsar Kung Gustav V välkommen till bygden.Titta gärna på den. https://www.filmarkivet.se/movies/faltmanover-i-norrland-minnesmarket-vid-bornhoft-avtackes/ I juni 1907 utnämndes komministern i Torp Carl Fredrik Ferdinand de Ron till kyrkoherde i Ragunda för att följande år tillträda sin tjänst. Det ovanliga och adligt klingande namnet de Ron har sina rötter i det medeltida Frankrike och släkten kom till Sverige under andra halvan av 1700-talet. C F F de Ron var född i Åbo 1852 som son till bergsingenjör Carl Ferdinand de Ron. Bergsingenjören hade vid sonens födelse ett förflutet i Jämtland där han på 1840-talet uppförde ett järnbruk i Offerdal, Rönnöfors. Mycket snart uppstod det dock brist på pengar och projektet slutade 1849 i konkurs. Med länsman i hälarna gjorde familjen en snabb avflyttning till Finland. Trots ekonomiska bekymmer blev

"De haltes staf och de blindes ögon"

Bild
  Att återanvända är ju inne, och nu tänkte jag mig en serie av prästporträtt som tidigare publicerats i hembygdsboken "Ravund". Vi börjar med en herde som gjort musikaliska avtryck i Ragunda genom orgeln i gamla kyrkan. Orgeln som varje sommar fortfarande ljuder i gudstjänsterna. År 1737 kom till Ragunda en pastorsadjunkt för att avlasta den sjuklige kyrkoherden Buscherus. Prästen ifråga bar samma namn som sin far, den då kände kyrkoherden i Sunne Wilhelm Wargentin, och var halvbror till den senare berömde astronomen och statistikern Pehr Wilhelm Wargentin. Eftersom hans far, före tiden i Sunne, varit domkyrkokomminister i Åbo var det i denna stad som Wihelm Wargentin föddes år 1704. Familjen lämnade Åbo 1711 då fadern fick tjänst som kyrkoderde på Åland i Jomala församling. Detta blev dramatiska år för den unge Wilhelm då tidigt 1700-tal också var ofredsår för det stora Svenska riket. Krig rådde med bla. Ryssland, vilket ledde till att Åland anfölls och Wilhelm Wargenti

Maka söker kaka

Bild
 På en bänk i verkstaden står en röd motor och väntar. Den har väntat i åtta år tror jag. Den inköptes i Örnsköldsvik och jag hade tänkt att den skulle hamna i ett projekt som då var på gång. Dessvärre blev det inget av den tilltänkta karossen och tiden gick. Det har alltid funnits arbete i verkstaden ändå, inte minst Anglian har tagit mycket tid. I sommras dör så upp en annons om en blå tt av årsmodell 1965. Bilen såg riktigt bra ut och skulle ju kunna bli en bra kaross för den slumrande motorn.  Bilen gick bra när jag bytt tändstiften, och det blev en del utflykter under sommar och höst. Allt funkade så när som på kopplingen som sjöng på sista versen, men den skulle ju ändå bytas i och med motorbytet. Sanningen att säga gick motorn väldigt tyst och mjukt och ett tag blev jag nästan sugen på att ha den kvar i bilen, men naturligtvis lockade också en uppgradering i motorstyrka. Enligt uppgift när jag köpte motorn skall den vara god för upp mot 70hk mot originalets 40hk. När så säsongen

Sammel-surium

Bild
  Att samla har sina följder. Ibland skulle det nog ha varit mer tjänligt att samla frimärken och inte fordon. Nu har det blivit helt uppenbart att jag inte kan få alla mina fordon under tak när vintern sätter in. Genom pusslande har jag tidigare fått in det mesta men som samlingen växer ökar behovet av utrymme.  Nu är det så dags att bygga ut verkstaden som ursprungligen byggdes som stall men förvandlades till verkstad för några år sedan när den gamla ladugården återfick sin forna glans och hästarna fick flytta in. Med hantverkare från det närbelägna snickeriet blir det nu ca 50 välbehövliga kvadratmeter.  Och extra baklysen är monterade! Konstruktionen på dessa belysningsarmaturer är typiskt engelska med alla förutsättningar att bli fel...

Monteringsångest

Bild
 Hoppet om att avsluta renoveringen av Anglian vaknade till när motorproblemen löst sig. Ett års felsökning med alla upptänkliga försök att testa olika lösningar avslutades när det visade sig att skruven för luftinställning var för kort och därmed inte kunde reglera luftmängden vid tomgång.  Idag tog jag itu med några återstående men nog så ångestfyllda monteringar. Att klippa hål i ett nytt innertak bär emot, men måste göras för att montera solskydden. Det visade sig gå fint att hitta var de skall sitta och att klippa upp så de kunde komma på plats. Det var värre att finna skruvhålen och att få skruvarna på plats utan att tyget fastnade och snodde med skruvarna. Lösningen var att ta lödpennan till hjälp och att bränna ett hål för varje skruv. Detta gick fint och nu sitter solskydden på plats.  Därefter tog jag tag i monteringen av de extra bakljusen. I original är bilen försedd med endast ett centralt placerat bakljus. Vad jag förstått går det idag att få bilen godkänd med detta men e

STRUL

Bild
 Det har förvisso hänt en hel del sedan Anglian gjorde entré i mitt liv. Det har varit och är fortfarande ett problemfyllt förhållande oss emellan. Strul är väl en bra överskrift på allt detta som ännu inte har kommit riktigt i mål. En sak är dock helt klar: Jag har lärt mig en hel del. Jag har lärt mig väldigt mycket om en bilkonstruktion född på 1930-talet, jag har lärt mig att handla reservdelar från England och upplevt hur Brexit försvårat en hobbyrenoverares tillvaro. Jag har lärt mig en hel del om oseriösa billackerare. Jag har åter igen fått en påminnelse om att om man vill ha en fin veteran att förgylla tillvaron med är det enklare och billigare att köpa en som redan är renoverad. Jag har också lärt mig att en gammal bil kan leva sitt eget liv utan att förklaringar står att finna i vare sig handböcker eller annan motorexpertis. Mekaniska bromsar med stag och leder är en ny bekantskap, nu återstår att så småningom försöka justera in dessa. Dörrar och bagagelucka behöver lite min