fordon från fordom

 Ett exemplar av tidningen "Motor" damp ner i brevlådan här om dagen, eller kanske inte... Mannen som renoverat min Saab 92b hörde av sig eftersom han städat i gömmorna och hittat lite efterlämnade minnen av min bil och ville skicka det till mig. Nu blev det en komplikation eftersom kungliga trumpetverkets moderna efterföljare "postnord", de som målat bilarna blå och ihärdigt försöker avhända sig arbetet att dela ut post, vägde brevet och fann det väl tungt att frambära utifrån erlagt porto. Efter att jag erlagt det efterfrågade tillägget kom så brevet ändå fram till min postlåda. I brevet fanns den nämnda tidningen med en artikel om en av de allra första exemplaren av den svenska sensationen Saab 92. Det var den 28 juni1947 som tidningen redovisade sin första erfarenhet av mötet med Saaben som var nummer två i en förserie av bilar tillverkade för att testas inför den kommande serieproduktionen. Rubriken "Saab 92 vacker utanpå, full av nyheter inuti" talar

För den med en smula bensin i blodet är det alltid kul att bläddra i gamla motortidningar. Tidningar som i gamla höstnummer påminner om en vinter i antågande. Hösten framstår som förberedelsetiden för den annalkande prövningen: VINTERN. Som fordonsentusiast är ju också vintern en prövning när alla fordon skall ställas undan i väntan på en ny säsong och planeringen för vinterns garagetid måste inledas. Hos mig är det för närvarande knappast någon brist på projekt. Det jag ändå saknar är en veteran för vinterbruk. Det eländiga saltet som man envisas att strö ut om vintern omöjliggör egentligen tanken på att bruka fordonen om vintern, men nog kunde man kanske hitta en Saab v4:a lämplig för uppgiften... Nåväl, bläddrar vidare i tidningarna och ser att Saab är bilen för vinterbruk för en elektriker i Jämtland. Vauxhall kanske också kan fungera  men en svensk kvalitetsprodukt med framhjulsdrift torde vara överlägsen i -30, särskilt med en tvåtaktsmotor som inte behöver veva runt en massa

Det har varit paus i bloggandet denna sommar, först och främst beroende på att tre sommarmånader innebar en återgång i mitt gamla arbete som kyrkoherde. Nu är hösten här och efter en långresa till sonen i Blekinge och till dotter i Norge med mellanlandningar hos bästa vännerna utanför Uppsala är jag hemma igen. Jag hoppas nu på lite kvalitetstid i garaget igen. Med hem från resan söderut kom en sportratt till en av saabarna, i mitt eget tycke ett hyfsat fynd i fint skick som kommer att pryda sin plats i tt 67:an så småningom. Sedan gjorde jag en avstickare till Dalarna och Säter för att få lite inspiration i arbetet med den gamla Anglian jag i ett ögonblick av bristande tankeskärpa köpte mig. Ibland är livet fullt av lustiga tillfälligheter. Jag köpte den bilen av en tidigare begravningsentrepenör som dessutom till stor del renoverats av personer i samma yrke. När jag knöt kontakten med Angliaägaren i Säter visade det sig att också han var i samma bransch. Det blev ett trevligt besök

Min barndoms Almunge var en självstyrande landskommun med närmare 2000 innevånare, en av de drygt 800 kommuner som återstod efter den första kommunreformen 1952. Det finns få saker som så tydligt påminner mig om en annan tid än just det som handlar om hur det politiska livet då och nu. Det sista kommunalfullmäktige i Almunge kommun min far är tredje från vänster i översta raden Mitt i byn fanns Kommunalkontoret, det motsvaras av vad som idag kallas kommunhus. Med den förståelsen lockas vi lätt att föreställa oss en stor byggnad med en hel kader av olika tjänstemän, men så var det inte på den tiden, dessutom inrymde husets övervåning en lägenhet och distriktssköterskemottagning. I all huvudsak fanns som anställd personal med uppgift att utföra kommunens alla administrativa uppgifter, tre personer. Chefen för staben var titulerad "kommunalkamrer" han hade en sekreterare och så fanns också en tekniskt kunnig person benämnd "byggaren". I övrigt sköttes en mängd av

När jag inhandlat min första Saab, tvåtaktaren från 1967, och börjat undersöka "fyndet" så visade det sig att förutom en kass motor dolde sig andra problem under den blå lackeringen. Att bilen helt nyligen fått ett godkännande vid kontrollbesiktningen föreföll allt mer gåtfullt. Alltnog blev det några svängar med bilen tills det en dag blev motorstopp och bogsering hem. En fartfylld bogsering skall tilläggas. När bilen dött någon mil från hemmet ringde jag den gode och timide grannen R som genast, vänlig som alltid, kom till min räddning. Bogserlina monterades och färden hem anträddes. Väl ute på väg 87 ökade farten allt mer och jag kunde konstatera att R under sin lugna yta bar en själ dragen till fartens tjusning. Som förare i den bogserade bilen är man ju rätt utlämnad och det var bara att be en stilla bön att mina bromsar var någorlunda i samma skick som dragbilens. När farten tangerade för vägen tillåten maxhastighet hade min puls nått oanade höjder. Det gick dock b

Vi bestämde oss ganska raskt efter att vi förlorade vår älskade schäfer Elektra att skaffa en ny hund. Det var kanske inte självklart att det skulle bli samma ras igen men som om ett Guds finger fanns med i spelet blev det åter samma ras. Anledningen var att vi fick veta att samma uppfödare som till Elektra hade en kull helt nyfödda valpar. Det visade sig att av nio valpar fanns två tikvalpar kvar vilket lät perfekt. Sagt och gjort det blev en tur för att titta och kanske bestämma sig. Naturligtvis blev det att vi for hem efter att handpenning lagts och besked att få hämta vår nya familjemedlem i slutet av september när hon, Fanny, var åtta veckor. Som av en händelse passerade vi på färden Sandöbron samtidigt som kaffesuget gjorde sig påmint. Det klassiska fiket "Wästerlunds" bjöd på en härlig doft av 1950-tal och gott kaffe med tillbehör. När vi därefter gick till bilen såg jag genast något intressant tvärs över vägen. En skylt förkunnade: "Bilmuseum" omgiven a

I misströstan över att marknaden av Saab 92 inte är stor, mest närmast obefintlig, fann jag en dag en lite nyare Saab på en nätauktion. Det var en till synes väldigt finn trubbnos av årsmodell -64 med endast lite över 6000 mil på mätaren, vilket av skicket att döma verkade trovärdigt. Med en viss tvekan lade jag ett realistiskt bud och inledde väntan på att klubban skulle falla. När så avgörandet närmade sig och jag fortfarande hade det högsta budet händer det. På blocket finns plötsligt en maroonröd 92: från 1954 till salu och en bil i ett mycket fint renoverat skick. Tala om antiklimax, vad att göra? Det gick ju inte att lämna, det var BILEN jag ville ha, men om jag nu lade ett bud och dessutom vann budgivningen på surrogatbilen skulle jag få problem. Det skulle bli knepigt att förklara hur det helt plötsligt blev två bilar och ännu knepigare att se att den gällande budgeten skulle sprängas på alla ledder. Men det var helt omöjligt att inte försöka köpa den röda, så ett bud lades.

Jag har inga bilder från mopedtiden av någon anledning, men en bild på macken i Almunge där Puchen tankades. Det var en ursprungligen svart Florida som ganska raskt blev röd. På bilden syns till höger den handdrivna pumpen som matades med enkronor. Tror att priset rörde sig runt 85 öre litern. Efter mopedåret, för det blev inte så mycket mer innan det blev dags att gradera upp till en motorcykel. Det är ganska jobbigt när man fyller 16 år i november och kompisen redan fyllt körkort och dessutom fixat det redan under sommaren. Jag hindrades dock inte från att ta det efterlängtade körkortet och i början av december 1969 körde jag upp i Uppsala. Uppkörningen skedde på en Vespa 125cc i ihållande snöglopp. Eftersom jag var från "landet" frågade inspektören om jag hittade i stan. Inte helt sanningsenligt nekade jag till större förmåga att hitta i den stora staden. Efter några förslag på rutt frågade han om jag hittade till Carolina Rediviva. Jo, det kunde jag nog hitta, och färd