Drömmen om den maroonröda

I intresset av gamla fordon finns ett starkt inslag av nostalgi. Minnen av barndom, och fram för allt av barndomens goda minnen är säkert en del av mitt intresse och också varför det blev just Saab som är i fokus. Den första bilen jag färdades i lär ha varit en Ford Eifel av 1938 års modell, karosstypen var en sk. cabriocoach. Av denna bil har jag inga minnen, bara ett fotografi från Slöjdgatan i Uppsala. Någon gång i min allra tidigaste levnad byttes denna mot en betydligt nyare Saab 92, en sådan som alltid var grön och saknade yttre bagagelucka. Av denna bil minns jag en del. Jag har faktiskt ett tydligt och smärtsamt minne av just denna bil. En dag fick jag följa min far i bilen ner på stan. På den tiden bekymrade man sig inte mycket om barn i bilar. Senare minns jag bara att baksätet ansågs som säker plats för barnen, både när man var vaken och när man blev trött och kunde sova utsträckt i baksätet. Denna gång satt jag dock i framsätet när vi närmade oss hörnet av Skolgatan och Sysslomangatan. Saaben saknade ju kylfläkt och även vattenpump, kylningen var och är av thermosifon-typ vilket betyder självcirkulation. Under fram för allt den varma årstiden blev därför stadens rödljus en prövning och ofta en orsak till varmgång. I hörnet av Skolgatan och Sysslomangatan var det trafikljus. När korsningen skulle passeras var förmodligen far inställd på att undvika stillastående men trafikljuset växlade obarmhärtigt om till rött och inbromsningen blev ganska häftig. Oförberedd på detta kastades jag fram mot instrumentbrädan och min barnapanna mötte den hårda om än mjukt formade plåtkanten som omgav handskfacket. Ett smärtsamt möte som fortfarande finns bevarat i minnet.
Nu fanns det ytterligare en 92:a i min närhet. Min morbror ägde en riktigt modern 92:a av årsmodell 55 som bar den helt fantastiska färgen maroonröd. Denna hade också som mer moderna bilar ett riktigt bagageutrymme. Denna bil är förknippad med många goda minnen. Inte bara de födelsedagar jag längtade efter att få höra det karakteristiska ljudet på gården. Ljudet som berättade att min mormor, moster och morbror kom för att gratulera mig och min far. Vi hade samma födelsedag, dessutom samma dag som den gamle kungen vilket förgyllde födelsedagen som allmän flaggdag.
Alla ledigheter från skolan tillbringades hos mormor på gården i Ramsta, där fanns allt som var spännande. Där fanns gårdens alla djur, där fanns traktor och där fanns den maroonröda bilen. Det viktigaste av allt var nog min älskade moster som alltid fanns där för mig, alltid på min sida. Jag har minnen av att det var den bil jag först fick lära mig att starta, dra ut choken, vrida på nyckeln och dra i starthandtaget. När mjöl skulle malas minns jag hur passagerarstolen lyftes ur och en säck vete ställdes in och med mig i baksätet for vi till Säva kvarn för  att mala. Minnet av kvarnen och mjölnaren finns kvar, ett under av mjöl, damm, hjul, remmar, och ljudet som fyllde byggnaden. En annan gång skulle det hämtas smågrisar. Till detta ändamål fanns en specialgjord låda som när baksätet demonterats kunde skjutas in genom bagageluckan. Lådan rymde gott och väl de blivande smågrisarna och då fick jag åka i framsätet! Som transport i jordbruket minns jag också när en nyinköpt kvigkalv (det behövdes ju ibland lite nytt blod i mjölkbesättningen) i en säck på framstolens plats hämtades i Vassunda  med mig och min moster i baksätet. Många härliga minnen som säkert underbyggde en längtan efter att åter få sitta i och kanske rent av få äga en maroonröd 92:a. Av den fanns inga smärtsamma minnen, så den gröna bleknar gärna bort...
Länge hade jag bevakat alla tänkbara forum i jakten på just en sådan bil, när helt plötsligt något händer....  Forts. följer