Vandrarprästen
Under kanske mer än 800 år har det funnits en kristen
församling i Ragunda. Denna församling har också kallat präster att tjänstgöra
som kyrkoherdar, som komministrar och adjunkter. Det är lätt att förstå, att
det varit många som under åren funnits som präster i vår församling. Alla har
vi inte namnet på, men ganska många.
Series pastorum kallas den dokumentation, som finns över
alla dessa präster och i denna kommer vi så långt bort i tiden som till
1300-talet, då vi har namnet på kyrkoherden Eric Gummesson.
En av alla präster som kallats till Ragunda är en på sin tid
mycket uppmärksammad prästman, nämligen David Emanuel Petander (1875-1914) mera
känd som ”Vandrarprästen”
Petander var född i Göteborg och blev 1903 efter studier i
Uppsala prästvigd i Härnösand och efter två år som pastorsadjunkt i Nora i
Ångermanland kom han att tjänstgöra som vice pastor i Ragunda. Vice pastor var
en titulatur, som närmast betyder, att man är vikarie för ordinarie kyrkoherde
eller fyller en tillfällig vakans på kyrkoherdetjänsten.
Det blev en ganska kort period i Ragunda åren 1905-1906, detta var under ordinarie kyrkoherden Johan Israel Naeslunds sista levnadsår och vi kan anta, att uppgiften som vice pastor har sin förklaring i detta faktum.
Om David Petander satte spår i församlingen och
församlingens andliga liv vet vi inte, men i Sigge Swenssons bok
”Vandrarprästen David Petanders liv och förkunnelse” talas om hans mänsklighet
och äkta, oförfalskade väsen. När någon frågade hur han såg ut, blev ofta
svaret att han såg ut som Jesus. Ett annat citat säger: ”Man kunde inte i
pastor Petanders närvaro underlåta att tänka på Gud”.
Efter sin tjänstgöring i Ragunda hamnade han i Ånge, där han
tjänstgjorde i 4 1/2 år fram till i oktober 1910. Kort efter denna prästtjänst
sålde han sina tillhörigheter och delade ut behållningen som hjälp till de
fattiga för att sedan ge sig ut på en predikovandring genom en stor del av
Mellansverige.
Det var givet att Petander väckte blandade känslor men han
och hans förkunnelse nådde många åhörare och intrycket av den stillsamme och
lugne förkunnaren bevarades hos många som han mötte. När så 1914 kom och
världen satts i brand genom ett krig av aldrig tidigare skådat slag var redan
Petander en sliten man. Vandringen med förkunnelsen och de ständiga mötena hade
satt fysiska spår hos honom och det var en redan sjuk man som ställdes inför
krigsrätten i Sundsvall för sin vägran att lyda ordern om mobilisering. ”Jag
tjänar endast en konung” var hans motivering inför krigsrätten. Sjukdomen
räddade honom från vidare påföljder. Han återvände därefter till vänner i Ånge
där han i oktober 1914 ännu inte 40 år gammal dog.
Jag skall avsluta med ett utdrag ur ett brev som han skrev
från Pålgård i Ragunda till sin mor i Göteborg den 3/11 1905:
Älskade Mamma! Det har kanske dröjt något länge med detta
brev, men min tid är ständigt upptagen. Jag har nu börjat med husförhören, har
ett par förhör varje vecka.
Dessutom blir det ständigt extra föredrag. Församlingen
har en utsträckning ungefär så lång som från Göteborg till Varberg.
Någon gång i december eller januari får jag företaga en
längre husförhörsresa på en veckas tid. Det är fem mil till den avlägsnaste
byn. Jag tar då flera husförhör på en gång, ett var dag, och ligger borta.
Källor: KB, Karl Petanders arkiv och Nils Tägt mfl. , En bok om exemplets makt, Guteböcker AB 1996.
Kommentarer
Skicka en kommentar