En Herrens trädgårdsmästare

 

När jag skrev det som följer visste jag inte att det fanns en unik liten film med kyrkoherde de Ron när han på perrongen vid Ragunda station 1913 hälsar Kung Gustav V välkommen till bygden.Titta gärna på den.

https://www.filmarkivet.se/movies/faltmanover-i-norrland-minnesmarket-vid-bornhoft-avtackes/

I juni 1907 utnämndes komministern i Torp Carl Fredrik Ferdinand de Ron till kyrkoherde i Ragunda för att följande år tillträda sin tjänst. Det ovanliga och adligt klingande namnet de Ron har sina rötter i det medeltida Frankrike och släkten kom till Sverige under andra halvan av 1700-talet.

C F F de Ron var född i Åbo 1852 som son till bergsingenjör Carl Ferdinand de Ron. Bergsingenjören hade vid sonens födelse ett förflutet i Jämtland där han på 1840-talet uppförde ett järnbruk i Offerdal, Rönnöfors. Mycket snart uppstod det dock brist på pengar och projektet slutade 1849 i konkurs. Med länsman i hälarna gjorde familjen en snabb avflyttning till Finland.

Trots ekonomiska bekymmer blev det skola i Hudiksvall för den unge Carl Fredrik Ferdinand och 1874 blev han student i Uppsala. Studieåren blev ganska många och det framskymtar mer av glada studentår än bekymmer i efterlämnade minnen och berättelser.

Efter 9 års studier blev det så till sist prästvigning i Härnösand 1883. Han kom att tjänstgöra i Ramsele, Häggdånger och Torp innan han hamnade i Ragunda.

I herdaminnet berättas att de Ron bland annat efterlämnat följande tryckta alster: ”Om baljväxtodling” föredrag vid lantbruksmöte. Sundsvall 1908, och ”Praktisk undervisning i växtlära” föredrag vid allm. folkskollärarmöte i Östersund 1909.

Vi vet också att han utvecklade trädgården vid prästgården i Pålgård. Där planterade han växter från olika delar av landet. Än idag kan vi se spåren av terrassodlingar på prästgårdens västra sida. I trädgården fanns fjällbrud och edelweiss, en björkallé anlades upp till prästgården och ek, lönn, ask och oxel planterades i trädgården.

Det sägs att den blev ett resmål för många botanister. Ett citat säger: ”Typiskt var att där förekom inga prålande rabatter och konstgjorda sandgångar, hans växter voro direkt inplanterade i naturen och man måste vara smått botanist för att upptäcka vad som verkligen fanns där”. Ja, intresset för odlingen var stort.

Var det just det agrara, med möjligheten att få driva och utveckla jordbruk och odling som var orsaken till att de Ron valde prästbanan? Frågan verkar konstig idag men i slutet av 1800-talet kunde den faktiskt vara relevant.

”Prästbordet” d.v.s. prästgården och det tillhörande jordbruket var sedan urminnes tider också den huvudsakliga inkomstkällan för prästen och hans familj. På detta vis var det ännu när de Ron vigdes till präst, men 1910 kom detta förhållande att upphöra. Redan 1862 hade tiondet ersatts med penninglön. Med prästlönereformen 1910 försvann också kyrkoherden som lantbrukare. Prästgårdsjorden skulle arrenderas ut och prästen skulle få en fast lön. Grundlönen för en kyrkoherde sattes till 4000 kronor/år och maxlönen till 8000 kronor/år. Samtidigt infördes också ålderspension för präster vid 75 års ålder.

Detta betydde ju att de Ron kom till Ragunda i samma tid som det gamla systemet var på väg att avvecklas.

Nu hade de Ron också fler strängar på sin lyra. I grunden uppenbarligen socialt intresserad, engagerade han sig i olika kommunala uppdrag, särskilt under tiden i Torp. Han var ordförande i styrelsen för Ålsta folkhögskola och Västernorrlands  läns folkhögskola och han kandiderade vid flera tillfällen till riksdagen för de frisinnade. Det sociala engagemanget yttrade sig också i ett ivrande för nykterheten men även för skolväsendets utveckling. I en av sina skrifter beskriver han ödebygdernas ensamma lärarinnor som ”hjältinnorna som äro med att bygga vårt land”

 

Hur det nu var med de Rons prästkallelse kan vi inte veta men i hans prästerliga arbete är han omtalad som en tröstare och en hjälpare. Han tyckte om att resa i församlingen för att besöka sjuka och fattiga och hans givmildhet är också omvittnad. Det berättas också att han ibland kunde tala så att orden fastnade hos åhörarna. En av dessa lyssnare berättar att hon ännu 30 år efter en långfredagspredikan kunde minnas orden. I kyrkligt avseende ansågs han närmast som högkyrklig utan sympati för frikyrkligheten men samtidigt föga högtidlig och inte direkt ”prästerlig” i sitt väsen ” varför han i kyrkan vid altaret var mindre till sin fördel”.

 I Ragunda kom hans tjänstetid att hamna mellan två legendariska kyrkoherdar. Han efterträdde Johan Israel Naeslund som varit kyrkoherde i 35 år och han kom att efterträdas av Olle Arbman som fanns i församlingens tjänst under 36 år. Själv kom han att inneha kyrkoherdetjänsten under 19 år men i praktiken endast från 1908 till i 1 april 1917 då han fick tjänstledighet på grund av sjukdom.

Bortsett från insatserna som präst och som ”trädgårdsmästare” vid prästgården finns det en insats som är värd att nämnas från hans tid i vår församling. Det handlar om gamla kyrkan.

Visserligen är det fler som kan äras när det gäller gamla kyrkan och de insatser som gjordes för att rädda den åt eftervärden, men redan från början av sin kyrkoherdetid verkade han för att rädda gamla kyrkan. 1917 kom tillsättandet av den kommitté som skulle handha renoveringen av kyrkan och där de Ron ingick tillsammans med S.P. Wikström i Krokvåg, A.P. Amréus i Hoo och pastorsadjunkten Johan Björk som sedan efterträddes av Olle Arbman 1919. Till kommittén knöts också byggmästare Elof Fridh.

Samma år som kommittén tillsattes publicerade de Ron en artikel i Jämten som handlar om gamla kyrkan. Han skriver:

” Moderkyrkan i det pastorat som ända in i senare tid omfattade hela östra Jämtland eller socknarne Ragunda, Stugun, Fors, Hällesjö och Håsjö, uppfördes ursprungligen vid stranden af den s.k. Ragundasjön. Orubbat ligger nog det gamla templet än i dag på samma plats som för mer än ett halft årtusende sedan, och dock är dess läge ett annat. Det speglar sig icke längre i insjöns stilla vatten. Genom en våldsam katastrof uttömdes på några timmar hela den stora omkr. 21/2 mil långa sjön och i den forna sjöbotten gräfde Ragundaälven ned sin nya strömfåra något hundratal meter djupare. Från den stunden, det är nu 1 1/4 sekel sedan, fann sig det gamla templet placerat ej som förr vid en sjöstrand men på en bergplatå af dominerande höjd ute på själva krönet af klippan.

Lugn hvilar älven i djupet nedanför liksom hämtande sig från det djärva språnget nyss, som skänkte vårt land ett av dess vackraste och i alla händelser yngsta vattenfall, från vars väldiga kaskader ett silverskir inväft med regnbågens färger höjer sig högt mot kyrkans krön”

 

Idag ser vi inte längre några kaskader och ingen regnbåge mot kyrkans krön, men vi kan förstå vilka skönhetsvärden som sedermera byttes mot elektrisk kraft vid tämjandet av Hammarforsen. I samma artikel berättar också de Ron om hur kyrkans gamla orgel 1912 har kunnat återköpas och återuppsättas på sin gamla plats. Han berättar om ett gripande ögonblick ”ej minst för de gamla som i barndomen hört och nu förklarade sig känna igen den gamla orgelns toner”

 

I augusti 1884 gifter sig de Ron med Sigrid Eleonora Maria Edwall, dotter till prosten Karl Johan Edvall i Torsåker. Elin som hon kallar sig, är kusin med sin man. Karl Johan Edvall och de Rons mor Carolina Beata Edvall är syskon. Äktenskapet blir barnlöst.

I juli 1927 avlider Carl Fredrik Ferdinand de Ron vid ett besök i Trehörningsjö, troligen hos sin släkting provinsialläkaren i Trehörningsjö, Fredrik de Ron, vilken är den som enligt dödsattesten berättar att de Ron avlidit av åderförkalkning i hjärtat. Elin avlider 1938.

Efter hustruns död tillkommer det arkiv som nu finns vid landsarkivet i Härnösand, ”Ferdinand och Elin de Rons samling”. Dessvärre är det väldigt lite i arkivet som berättar om botanisten och om prästen de Ron. När jag besökte arkivet och förväntansfullt öppnade mapparna, hade jag bland annat hoppats att finna mer om botanisten de Ron, men fann endast ett medlemsbevis i Svenska medicinalväxtföreningen. Jag hoppades också att finna mer av prästen de Ron men hittade bara några artikelmanuskript, inga predikningar. Jag hoppades att finna något om den sjukdom som förorsakade de Ron så långt lidande men hittade egentligen inget mer än att hans fru hade ett löpande abonnemang på radioaktivt vatten.

Under 1900-talets tidiga år ansågs radioaktivt vatten vara en hälsobringande dryck. Den utrustning som fru de Ron hyrde från ”Aktiebolaget Radioaktiva Vatten” berikade vatten med ”Radiumelement” troligen är det fråga om den gas som vi idag känner till som radon, då ren hälsokost, idag ett utbrett hälsoproblem. Arkivet svarar inte på om det var kyrkoherden eller frun som inmundigade detta vatten, men onekligen kan man undra över  kyrkoherdens envisa och plågsamma sjukdom och behandlingen av denna.

Jag skall sluta med ett citat ur levnadsteckningen från prästmötet 1932. Kyrkoherden i Ström Gunnar Löfvemark skriver:

”Stilla och harmoniskt förflöt denna vår broders liv, stört blott av den aggande ”pålen i köttet” den mångåriga sjukdomen. Han var en fridsam man och klok man, han stridde icke men vann människorna på övertygelsens och kärlekens väg.”

 

 

 

Källor: Lars Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, Gunnar Löfvenmark, Minnestal över bortgångna ämbetsbröder, i Handlingar rörande Prästmötet i Härnösand 1932, Anton Andersson, Ragunda – min hembygd, Landsarkivet i Härnösand, Ferdinand och Elin de Rons samling.