Brev som berör

Jag får avsluta serien om brev som berättar om tider som varit med ett brev som verkligen berör.

Brevet är skrivet av min farmor Klara till hennes mor Maria Dahlberg. Klara har skickats till Altuna i Börje för att ta hand om sin sjuka mormor Johanna. Klara var född i maj 1905 och var den 6 mars 1923, då brevet skrivs, snart 18 år fyllda. Johanna var född 1852 och alltså i en ålder av 71 år. Bilden av Per och Johanna är troligen från 1920-talet och vi kan nog ana att Johanna inte är frisk, "kräftan" har henne i sitt grepp.

Brevet inleds: "Kära Mamma ! Må så gott är min högsta önskan. Nu har mormor slutat sina dagar klockan halv 9 idag gick hon till den eviga vilan. Nu har jag vakat alla nätter jag har inalles varit uppe 14 dagar eller d.v.s. nätterna också"  Det är uppenbart att det varit två veckor som varit mer än ansträngande, hon skriver: " Men tänk vilka plågor ni är lycklig ni som inte har sett henne och hört hennes jämmerskri. I tisdags körde morfar efter doktorn så då hade han lite utspädd morfin åt henne, så hade han ett slags piller för öppningen, å i natt kom han kl halv elva å då hade han ett slags bruna droppar som han hällde i henne 4 1/2 matsked å sedan var det slut med sansen på henne"
Klara fick också passa på doktorn: "Jag koka kaffe 3 gånger i natt åt doktorn å då ska det serveras så märkvärdigt förstås..."
Hon berättar vidare om bestyren med rengöring, städning och tvättning efter dödsfallet och att: "Mormor står i brygghuskammarn". Per Pettersson skall fara till stan efter kistan och då ta med brevet som Klara skrivit, han vill också att hon stannar ett tag till så: " han inte får så långsamt på tvärn" Sedan vidtar ett långt stycke som handlar om klädsel till den kommande begravningen: "Om ni syr en ny blus åt mej så sy vanlig ...." sedan följer en enkel teckning som illustration. Mitt i det som fortsatt handlar om kläder infogar hon: "Ja appropå de ska jag tala om att mormor hade tarmkräfta"

Begravningen skall ske "8 dagar om söndag efter gudstjänsten slut så blir begravningen" Det berättar om en ordning som då rådde att man i samband med gudstjänsten också hade övriga kyrkliga handlingar. Begravningarna var givetvis helt utomhus vid denna tid, det tillhör en senare tid att ta in kistan i kyrkan och det som nu är ganska vanligt att hela begravningsgudstjänsten sker i kyrkan. Efter att ha meddelat att både hennes morfar och morbror tänker ha vanliga mössor avslutar hon brevet med en hälsning och efter denna: " Jag somnar om jag skriver längre doktorn sa ikväll att jag behövde nödvändigt vila nu om nätterna. De er konstigt efter mormor jag tycker när jag är uppe att jag hör hur hon stånkar."
Det är inte svårt att förstå vilken plåga detta också varit för den unga flickan Klara, att tvingas vara med om sin mormors långa och förfärliga dödskamp. Det tar tag i mig varje gång jag läser hennes ord. Klara skulle snart få uppleva lycka och giftermål och hon skulle tre och ett halvt år senare bli mor till min far, men hon skulle också åter igen få uppleva gränslös sorg då hennes man Emil Lindström dör i september 1928 i en plågsam allmän blodförgiftning.