fordon från fordom

  Kanske är det 1956. Jag fick inte följa med på långresan ner till Vättern och Gyllene Uttern, men den står där längst till vänster. Tillsammans med en Renault cv4 längst till höger ramar de in lite större bilar av olika ålder. Ser ut som en helt ny Ford närmast Renaulten, sedan blir det svårt att identifiera de övriga. Saaben genomlevde flera somrar och året efter gick resan norrut i sällskap med en Ford Taunus och familjen Eriksson. Allan Eriksson, Lill-Allan, var fars kusin som hade en far som kallades Stor-Allan och som drev plåtslageri i Uppsala. Det betydde att det också blev tre barn med på resan varav en var undertecknad. Hälsingland var målet med fiske och avkoppling för familjerna. Lill-Allan var bilintresserad och genom åren minns jag olika udda bilar som han hade, Dyna Panhard, en troligen väldigt tidig Citroen "Padda", och inte minst kommer jag ihåg en Plymouth Baracuda. Men den här sommaren var Panharden utbytt mot en praktisk Taunus utan GPS men med en jordglo...

Det finns bilar man minns. Den första bilen jag for i har jag inga minnen av, en Ford Eifel av förkrigsmodell, däremot finns det tydliga minnen av den bil som ersatte Eifeln. I juni 1954 köpte far en Saab 92 De Luxe 1951 års modell som lämnat Trollhättan först den 8/9 1952. Den var först registrerad i Stockholm med ett A-nummer. Kanske hade plåtslagaren på Kvarnbogatan i Uppsala flyttat dit från Stockholm eftersom fordonen på den tiden hade registreringsnummer som var knutna till ägarens mantalsskrivning. Nu hade den i alla fall fått numret C16959. Bilden på mig utanför lägenheten på Auroragatan i Uppsala lär vara tagen 1957-58, jag lär vara runt 4 år där jag står med väl upphissade byxor med korslagda hängslen.  Länge har jag funderat vad det kunde ha blivit av just den bilen efter att den i maj 1959 byttes ut mot en blå och blänkande Volvo av den då nyligen introducerade modellen PV544.  Saaben hade då varit en följeslagare till arbete och vid ledigheter. Flera semesterreso...

Efter justeringen av bakvagnens fjädrar är skilnaden i spänst fram och bak än mer uppenbar. Vagnen har fått bättre köregenskaper men det finns en obalans mellan bak och fram, så det blir att ge sig på framvagnens fjädring. Till skillnad frånbakvagnen sitter det spiral- eller om man vill skruvfjädrar i fram. Att byta dessa kan vara en utmaning då de är monterade i ett hopspänt läge. Den inneboende energin i ett fjäderpaket manar till viss respekt när man börjar skruva med dem, ett felaktigt hanterande kan faktiskt vara rent livsfarligt.Eftersom mina erfarenheter av att skruva bil alltid utgår från Saab modell ä, tänkte jag att det var dags att ta fram fjäderspännare och att hitta en sådan som passar på Austinens fjädrar, men så var det inte alls och här kommer den nya erfarenheten in. Med hjälp av Haines manualen fick jag klart för mig att här var det fråga om ett helt annat sätt och i mitt tycke väldigt smart sätt att ta sig an problematiken med spännda för att inte säga spännande fj...

Austi Healey är ett namn som väcker associationer. Omedelbart växer bilden av klassisk engelsk sportbil fram i huvudet, en stilig, motorstark och snabb bil med en silkeslen sexa under huven, men det fanns mer anspråkslösa modeller. Mitt nyförvärv får föras till de mer anspråkslösa öppna engelska bilarna men med ett vackert namn. Måtten på bilen måste betraktas som nätta, längd: 11ft.5/8in. (3,50m) bredd: 4ft.5in. (1,35m) och höjden med sufletten på plats: 4ft.1 3/4in.(1,26m). Efter att ha kört hem med den de dryga 50 milen från Uppsala-trakten har jag så smått börjat att gå igenom den Oljor är bytta och sedan har jag också bytt framhjulslagren då de uppvisade ett visst glapp. Vid provkörning i samband med detta arbete ville bilen plötsligt inte riktigt vara med längre. Med ett frustande och pustande och tillhörande avgasknallar lyckades jag ta mig hem. Efter konsultationer med en god vän beställdes ny kondensator och brytaravståndet justerades också vilket hade visat sig vara i kna...

Så var dagens äventyr till ända. Jag tror inte att jag gör om det. Det hade varit lämpligt att dela turen på ett par dagar om man vill att den skall vara njutbar. Men allt har gått bra och jag jar fått känna på den lilla bilen. Nu hoppas jag att det skall kunna bli några utflykter under den resterande säsongen och sedan blir det nog en dust i garaget under vintern.

Strax innan Ånge kom regnet. Det gick bra att få på suffletten, skippade sidorutorna. Det skyddade utmärkt från ett par rejäla skurar. Tankade igen i Ånge. Verkar hyfsat bränslesnål trots att det blir varv på motorn när man ska försöka hänga med övrig trafik. Nu är jag åter i Jämtland och mindre än en timme hem. Det surrar rejält i huvudet...

Tankade i Bollnäs och nu paus i Järvsö. Vi tuggar på mil efter mil. Hotfulla moln men inget regn än i alla fall. Mycket frisk luft får jag.

Just passet Ockelbo och fortfarande uppehåll även om regnet tycks ha gått före. Trevliga vägar genom Gästrikland och snart är det dags för att tanka både bil och förare. Ovant med en helt analog resa, kartbok och en bil som helt förlitar sig på mekanik.

Så blev det avfärd från Rasbo och via Österbybruk till Tierps kyrka och ett första stopp. En viss känsla av genomluftad kropp har infunnit sig. Klockan visar 07.45, strax far jag vidare via. Söderfors mor Sandviken.

Efter en tids funderande har tanken på en liten cab fått fäste i mitt huvud. Egentligen var det en mc som var den ursprungliga planen, men åldern kanske spelade in i att välja fyra hjul i stället för två. Med hjälp av en god vän väntade helt plötsligt en Austin Healey Sprite från 1962 i Rasbo utanför Uppsala, och nu väntar en jungfrufärd hem upp genom landet. Idag blev det lite uppvärmning med en tur i omgivningen, efter att jag bekantat mig med reglage och hur man monterar upp cabben.

  På perrongen vid Ragunda station står en nedstämd mottagningskommitté. Det är den 23 april 1918 och man väntar på att Ragundasonen Jonas Olov Vallin skall återvända från kriget i Finland. Besked har kommit till bygden om att denne stupat i striderna vid Tammerfors. De som mött upp är fadern Haqvin Vallin, järnhandlaren Eliasson samt lokala finlandsvänner. Kistan som är en s.k. dubbelkista transporteras till Ragunda gamla kyrka där den skall stå till begravningen kan äga rum. Haqvin Vallin blir av någon anledning undrande till vem som ligger i kistan. Kanske för att han upptäcker att namnet på kistan inte verkar var helt korrekt eller kanske som det senare berättas, att han i en dröm fått till sig att det inte är hans son som finns i kistan. Detta föranlåter den vid detta tillfälle närvarande pastor Björk att med kyrkoherde de Rons tillstånd undersöka det hela mer noggrant. Björk sänder genast ett telegram till föreningen ”Finlands vänner” i Stockholm, svaret som kommer bekräfta...

Under kanske mer än 800 år har det funnits en kristen församling i Ragunda. Denna församling har också kallat präster att tjänstgöra som kyrkoherdar, som komministrar och adjunkter. Det är lätt att förstå, att det varit många som under åren funnits som präster i vår församling. Alla har vi inte namnet på, men ganska många. Series pastorum kallas den dokumentation, som finns över alla dessa präster och i denna kommer vi så långt bort i tiden som till 1300-talet, då vi har namnet på kyrkoherden Eric Gummesson. En av alla präster som kallats till Ragunda är en på sin tid mycket uppmärksammad prästman, nämligen David Emanuel Petander (1875-1914) mera känd som ”Vandrarprästen” Petander var född i Göteborg och blev 1903 efter studier i Uppsala prästvigd i Härnösand och efter två år som pastorsadjunkt i Nora i Ångermanland kom han att tjänstgöra som vice pastor i Ragunda. Vice pastor var en titulatur, som närmast betyder, att man är vikarie för ordinarie kyrkoherde eller fyller en tillfällig ...

  När jag skrev det som följer visste jag inte att det fanns en unik liten film med kyrkoherde de Ron när han på perrongen vid Ragunda station 1913 hälsar Kung Gustav V välkommen till bygden.Titta gärna på den. https://www.filmarkivet.se/movies/faltmanover-i-norrland-minnesmarket-vid-bornhoft-avtackes/ I juni 1907 utnämndes komministern i Torp Carl Fredrik Ferdinand de Ron till kyrkoherde i Ragunda för att följande år tillträda sin tjänst. Det ovanliga och adligt klingande namnet de Ron har sina rötter i det medeltida Frankrike och släkten kom till Sverige under andra halvan av 1700-talet. C F F de Ron var född i Åbo 1852 som son till bergsingenjör Carl Ferdinand de Ron. Bergsingenjören hade vid sonens födelse ett förflutet i Jämtland där han på 1840-talet uppförde ett järnbruk i Offerdal, Rönnöfors. Mycket snart uppstod det dock brist på pengar och projektet slutade 1849 i konkurs. Med länsman i hälarna gjorde familjen en snabb avflyttning till Finland. Trots ekonomiska bekymmer b...

  Att återanvända är ju inne, och nu tänkte jag mig en serie av prästporträtt som tidigare publicerats i hembygdsboken "Ravund". Vi börjar med en herde som gjort musikaliska avtryck i Ragunda genom orgeln i gamla kyrkan. Orgeln som varje sommar fortfarande ljuder i gudstjänsterna. År 1737 kom till Ragunda en pastorsadjunkt för att avlasta den sjuklige kyrkoherden Buscherus. Prästen ifråga bar samma namn som sin far, den då kände kyrkoherden i Sunne Wilhelm Wargentin, och var halvbror till den senare berömde astronomen och statistikern Pehr Wilhelm Wargentin. Eftersom hans far, före tiden i Sunne, varit domkyrkokomminister i Åbo var det i denna stad som Wihelm Wargentin föddes år 1704. Familjen lämnade Åbo 1711 då fadern fick tjänst som kyrkoderde på Åland i Jomala församling. Detta blev dramatiska år för den unge Wilhelm då tidigt 1700-tal också var ofredsår för det stora Svenska riket. Krig rådde med bla. Ryssland, vilket ledde till att Åland anfölls och Wilhelm Wargenti...

 På en bänk i verkstaden står en röd motor och väntar. Den har väntat i åtta år tror jag. Den inköptes i Örnsköldsvik och jag hade tänkt att den skulle hamna i ett projekt som då var på gång. Dessvärre blev det inget av den tilltänkta karossen och tiden gick. Det har alltid funnits arbete i verkstaden ändå, inte minst Anglian har tagit mycket tid. I sommras dör så upp en annons om en blå tt av årsmodell 1965. Bilen såg riktigt bra ut och skulle ju kunna bli en bra kaross för den slumrande motorn.  Bilen gick bra när jag bytt tändstiften, och det blev en del utflykter under sommar och höst. Allt funkade så när som på kopplingen som sjöng på sista versen, men den skulle ju ändå bytas i och med motorbytet. Sanningen att säga gick motorn väldigt tyst och mjukt och ett tag blev jag nästan sugen på att ha den kvar i bilen, men naturligtvis lockade också en uppgradering i motorstyrka. Enligt uppgift när jag köpte motorn skall den vara god för upp mot 70hk mot originalets 40hk. När så...

  Att samla har sina följder. Ibland skulle det nog ha varit mer tjänligt att samla frimärken och inte fordon. Nu har det blivit helt uppenbart att jag inte kan få alla mina fordon under tak när vintern sätter in. Genom pusslande har jag tidigare fått in det mesta men som samlingen växer ökar behovet av utrymme.  Nu är det så dags att bygga ut verkstaden som ursprungligen byggdes som stall men förvandlades till verkstad för några år sedan när den gamla ladugården återfick sin forna glans och hästarna fick flytta in. Med hantverkare från det närbelägna snickeriet blir det nu ca 50 välbehövliga kvadratmeter.  Och extra baklysen är monterade! Konstruktionen på dessa belysningsarmaturer är typiskt engelska med alla förutsättningar att bli fel...