Den okände soldaten på Ragunda kyrkogård

 

På perrongen vid Ragunda station står en nedstämd mottagningskommitté. Det är den 23 april 1918 och man väntar på att Ragundasonen Jonas Olov Vallin skall återvända från kriget i Finland. Besked har kommit till bygden om att denne stupat i striderna vid Tammerfors. De som mött upp är fadern Haqvin Vallin, järnhandlaren Eliasson samt lokala finlandsvänner. Kistan som är en s.k. dubbelkista transporteras till Ragunda gamla kyrka där den skall stå till begravningen kan äga rum. Haqvin Vallin blir av någon anledning undrande till vem som ligger i kistan. Kanske för att han upptäcker att namnet på kistan inte verkar var helt korrekt eller kanske som det senare berättas, att han i en dröm fått till sig att det inte är hans son som finns i kistan.

Detta föranlåter den vid detta tillfälle närvarande pastor Björk att med kyrkoherde de Rons tillstånd undersöka det hela mer noggrant. Björk sänder genast ett telegram till föreningen ”Finlands vänner” i Stockholm, svaret som kommer bekräftar snarast förvirringen kring identiteten på den döde då det i dödsattesten från Vasa i Finland finns noterat dubbel uppsättning förnamn.

Pastor Björk får också bekräftat att det i den Svenska brigaden funnits en furir Karl Patrik Vallin. För att kunna gå vidare beslutas att öppna kistan.

Den 26 april, en månad efter det blodiga slaget vid Tammerfors, öppnar kyrkväktare A. O. Hellström det zinkhölje som omger kistan och därefter öppnar han också kistan. Närvarande är förutom Hellström, pastor Björk, Haqvin Vallin, landsfiskal Svedberg samt ortsbor som känt Jonas Olov.                            Vi kan ana den mättade stämningen i den kalla kyrkan och rysningarna som går genom de församlade när kistan öppnas och avslöjar en kropp insvept i ett vitt täcke och med en likaså vit duk över ansiktet. Duken lyfts av och därunder framträder ett oskadat ansikte av en ung man. Genast upptäcker de församlade att det inte är Jonas Olov.    

När man granskar kroppen däremot, bekräftas vad som sagts vid likbesiktningen i Finland, skotthål i bröstet och avskurna handleder. (De avskurna handlederna sades komma sig av att det bland rödgardisterna fanns kvinnor med uppgift att efter striderna skära av pulsådern vid handlederna på de soldater som fortfarande visade livstecken. Om detta har en verklighetsgrund finns inte belagt, men det är däremot tveklöst så att det på båda sidorna i detta krig begicks stora grymheter.)

Med de fakta man nu har blir slutsatsen att detta inte kan vara någon annan än furiren Karl Patrik Vallin, men när hans fästmö Berta Hedström från Västerås ankommer och sedan står i Ragunda gamla kyrka och kistan öppnas en andra gång visar sig även detta försök till identifiering att vara fruktlöst. Dr. Gustaf Hallström, som är Svenska brigadens kontaktperson i Stockholm och den som pastor Björk står i kontakt med, har samtidigt försökt att spåra Jonas Olov Vallin. Det som Hallström får fram talar för att ett misstag skett på ett tidigt stadium. Allt är åter på ruta ett. Kanske Jonas Olov inte alls är död. Kanske har han försvunnit på annat sätt? Frågan om den döda soldatens identitet är fortfarande samma gåta. På inrådan av Dr. Hallström tas ett antal bilder på den döde. Det är fotografen Selim Sundin som utför detta uppdrag, och bilderna sänds också till Finland, men även detta utan resultat. Men tiden går och i Ragunda gamla kyrka står en kista med en död kropp som ändå måste få en värdig begravning.  Föreningen ”Finlands vänner” lovar då att bekosta detta om församlingen tar på sig uppgiften.

Kristi himmelsfärds dag den 9 maj 1918 kl 12.30 inleds begravningen av den okände soldaten. Det är pastorsadjunkten Björk som håller i gudstjänsten där kistan bärs in av sex män ur allmogen under tonerna av Carl XV:s sorgmarch.

Begravningen äger rum i nya kyrkan, kistan bärs alltså upp till nya kyrkan från sin förvaringsplats i den gamla kyrkan. Efter ingångsmusiken sjungs psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”, sedan talar pastor Björk över Uppenbarelseboken 20:12,

”Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; och det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna”. 

Utifrån detta säger han bl.a. ”Det skrives världshistoria som aldrig förr. Det skrivs många mörka blad, som höra döden till, men också många ljusa. Ett av dessa blad talar om Finlands återvunna frihet, men detta blad dränktes i blod” Gustjänsten i kyrkan avslutas sedan med  psalmen ”O mänska, hör det bud, vartill Du bör all gärning föra: Åt andra gör, vad själv du vill att de dig skola göra! (psalm 278 i 1819 års psalmbok). En hedersvakt bestående av åtta soldater tar nu kistan för att föra den till graven. Kistan är svept i den svenska flaggan och prydd med blommor. Kransar har lämnats av Svenskfödda kvinnor, Vasa skyddskår, Medborgare i Vasa och Finlands vänner i Sverige.

Väl ute ur kyrkan möts följet av en isande vind och yrsnö. Trots att det är en bit in i maj månad är det närmast vinterväder som råder, något som ger en passande inramning till det som nu äger rum. Visserligen var kriget i Finland slut, den 5 maj kapitulerade de sista från den röda sidan och den 16 maj skulle de vitas överbefälhavare Gustaf Mannerheim göra sitt intåg i Helsingfors, men i världen pågick fortfarande det stora kriget och skulle så göra intill den 11 november 1918. Den bitande vinden med sin yrsnö illustrerar därför väl allt vad som krig och ofärd gett åt människorna.

I Ragundas kyrkböcker förs det 1920 in i boken över obefintliga följande notering: Jonas Olof Vallin, ”lär vara stupad i finska kriget 1918, men fullt säkra underrättelser därom har ej ingått” En gravsten i Ragundagranit skänks av en person i Pålgård som förses med texten ”Okänd krigsman stupad i Finland 1918” Jonas Olof tilldelades Frihetskorset av IV klassen för sina insatser. Här kunde allt ha slutat om det inte vore för en forskare vid namn Jan-Olov Näsman. Han har i sin forskning kring kriget i Finland 1917-18 och den Svenska brigaden grävt vidare i gåtan med den okände soldaten. Forskningen ger oss en aning om att det kan finnas en förklaring till hur allt hände och ett namn på den man som lades till vila på Ragunda kyrkogård.

När slaget vid Tammerfors var till ända, fördes de stupade till kyrkan i byn Messukylä där de skulle identifieras. Detta var ingen enkel uppgift eftersom brigadens rullor var ofullständiga. Till detta hade några av brigadens yngre deltagare vid insamlandet av de stupades tillhörigheter tagit sig före med att också samla in offrens dödsbrickor. Detta tilltag gav fänriken Toll, som hade ansvaret för detta en verkligt svår uppgift. Dock identifierades en soldat med en kula i bröstet och avskurna pulsådror vid handlederna som Jonas Olof Vallin från Ragunda. Troligt är att man redan här gjorde ett misstag.

Efter striderna i Finland publicerades namnen på de stupade i svenska tidningar.

I Stockholm får vid detta tillfälle en Karl Arvid Mellberg se sitt eget namn tillsammans med uppgiften att han stupat i striderna vid Tammerfors. Mellberg meddelar Svenska brigadens kontor i Stockholm att han inte varit i Finland och fortfarande är vid liv och hälsa.

När man så forskade vidare i detta visade det sig att Mellberg hade blivit bestulen sin identitet av en tidigare hyresgäst vid namn Edvard Hellström. Hellström hade därefter använt sig av Mellbergs identitetshandlingar och militärbetyg för att skriva in sig som frivillig, farit ut i kriget och där blivit dödad vid Tammerfors.

Nu kommer de fotografier som Selim Sundin tog på initiativ av pastor Björk in som en del av en lösning på gåtan med den okände i Ragunda. Edvard Hellström fanns på bild i ett arkiv i Vasa tillsammans med andra deltagare i den Svenska brigaden, då givetvis under sitt alias Mellberg. När man betraktar dessa båda bilder, det från Vasa och det på den döde i sin kista i Ragunda slås man av likheten även om man inte kan vara tvärsäker, men det finns en hel del som talar för att det i graven på Ragunda kyrkogård vilar en Edvard Hellström från Stockholm och att det i en hjältegrav i Vasa vilar en Jonas Olof Vallin från Ragunda, men på stenen i Vasa står det K. A. Mellberg med ett senare tillägg som ett tecken på att något blev fel. Men inte heller då ville det bli riktigt rätt, för tillägget blir ”Hallström”. 

Vill man läsa mer om det Finska inbördeskriget kan man skaffa Jan Olof Näsmans helt nya bok ”Till Finlands räddning och Sveriges heder” utgiven på Schildts & Söderströms förlag 2012.

 

 

Källor: Ragunda kyrkoarkiv, Jananders Fridh, Jan Olof Näsman, Ingvar Flink och Jan olof Näsman i Norden och Krigen i Finland och Balticum 1918-19 (2004).