Fordon för folket
Jag har en särskild vurm för de enkla fordonen, de som försåg vanliga människor med möjligheten att ta sig ut i världen på egen hand.
De fordon som också gjorde vanliga hantverkare och arbetare friare och rörligare. Motorcykeln givetvis, 98:an och rödmyran, men kanske främst bilen som rymde en hel familj på utflykt. I takt med arbetstids- och semesterreformer ökade också förutsättningarna och säkert också längtan efter en egen bil. Efter kriget fans många svårigheter i det egna bilprojektet. För det första var det knappast alla som hade råd och dessutom var tillgången på nya bilar ganska begränsad genom importrestriktioner och fortsatt drivmedelsransonering.
Den första bilen för många blev en förkrigsbil från 1930-talet, kanske som för min far som ännu i början av 1950-talet rattade en Ford Eifel från 1938. En liten tysk Ford som senare avlöstes av modellen Taunus.
Det är därför inte så konstigt att det också gick att sälja nya bilar som fortfarande var närmare 15-20 år gamla konstruktioner och som också såg ut som gamla bilar även som nya, som tex. Ford Anglia. Även om också Volkswagen och Renault var förkrigskonstruktioner var dessa Porsche-konstruktioner på något sätt nyskapande och passade väl in i det behov av bilar som fanns. Strömlinjeformade och relativt ekonomiska både när det gällde bränsleåtgång, service och underhåll.Månadslönen för en arbetare låg 1950 på ca 550 kr vilket ger en årslön på runt 6000 kr. Det var också nästan uteslutande hushållets enda inkomst då kvinnorna var hemma med barnen.
Under femtiotalet utvecklades dock lönerna så att de vid ingången av de nya årtiondet låd en bit över 1000 kr i månaden. Under samma tid utvecklade bensinpriset måttligt.
Efter en sänkning av priset 1951 från ca 74 öre/liter till mer hovsamma 56 öre steg det sedan under årtiondet upp till det inledande priset för att 1960 åter ligga en bit över 70 öre/liter. Man fick alltså närmare fyra liter för en timmes lön i början av 1950-talet. Idag med 16kr/liter kan vi trots detta pris för en genomsnittslön köpa runt tio liter bensin, något att fundera över när vi beklagar oss...
När vi tittar på bilpriserna blir det svårt att jämföra. En ny liten bil som Volkswagen kostade 6300kr, alltså en årslön. Ford Anglia konkurrerade med ett pris en tusenlapp lägre men då fick du också en "äldre" bil. Idag kostar en ny liten bil kanske runt 200 000 men en "folkbil" som Volvo kanske det dubbla. Medellönen kan sägas ligga mellan 250-300000, kanske det inte är så stor skillnad? En sak är helt uppenbar och det är att bilarna blivit så mycket bättre. Det är omöjligt att jämföra då och nu i detta hänseende men när det gäller charm och personligheter då kan man som fordonsintresserad konstatera att allt blivit tämligen slätstruket.
Bland annonserna från tiden kan man se att de svenska bilarna under tidigt 50-tal knappast alls annonserar, de sålde ändå allt de tillverkade. Standard Vanguard, en "Engelsman" i den lite större klassen folkbilar var ett mellanting av engelskt och svenskt. Den kom i byggsats från England och monterades samman av ANA i Nyköping.
Till sist kommer här en liten bild som illustrerar den växande importen från just England där inte bara bilar kom in över Nordssjön för att göra svenskarna till ett motoriserat folk utan också traktorer Fordson (på bilden) och givetvis också Fergusons berömda "Grålle"
Den första bilen för många blev en förkrigsbil från 1930-talet, kanske som för min far som ännu i början av 1950-talet rattade en Ford Eifel från 1938. En liten tysk Ford som senare avlöstes av modellen Taunus.
Det är därför inte så konstigt att det också gick att sälja nya bilar som fortfarande var närmare 15-20 år gamla konstruktioner och som också såg ut som gamla bilar även som nya, som tex. Ford Anglia. Även om också Volkswagen och Renault var förkrigskonstruktioner var dessa Porsche-konstruktioner på något sätt nyskapande och passade väl in i det behov av bilar som fanns. Strömlinjeformade och relativt ekonomiska både när det gällde bränsleåtgång, service och underhåll.Månadslönen för en arbetare låg 1950 på ca 550 kr vilket ger en årslön på runt 6000 kr. Det var också nästan uteslutande hushållets enda inkomst då kvinnorna var hemma med barnen. Under femtiotalet utvecklades dock lönerna så att de vid ingången av de nya årtiondet låd en bit över 1000 kr i månaden. Under samma tid utvecklade bensinpriset måttligt.
Efter en sänkning av priset 1951 från ca 74 öre/liter till mer hovsamma 56 öre steg det sedan under årtiondet upp till det inledande priset för att 1960 åter ligga en bit över 70 öre/liter. Man fick alltså närmare fyra liter för en timmes lön i början av 1950-talet. Idag med 16kr/liter kan vi trots detta pris för en genomsnittslön köpa runt tio liter bensin, något att fundera över när vi beklagar oss...När vi tittar på bilpriserna blir det svårt att jämföra. En ny liten bil som Volkswagen kostade 6300kr, alltså en årslön. Ford Anglia konkurrerade med ett pris en tusenlapp lägre men då fick du också en "äldre" bil. Idag kostar en ny liten bil kanske runt 200 000 men en "folkbil" som Volvo kanske det dubbla. Medellönen kan sägas ligga mellan 250-300000, kanske det inte är så stor skillnad? En sak är helt uppenbar och det är att bilarna blivit så mycket bättre. Det är omöjligt att jämföra då och nu i detta hänseende men när det gäller charm och personligheter då kan man som fordonsintresserad konstatera att allt blivit tämligen slätstruket.
Bland annonserna från tiden kan man se att de svenska bilarna under tidigt 50-tal knappast alls annonserar, de sålde ändå allt de tillverkade. Standard Vanguard, en "Engelsman" i den lite större klassen folkbilar var ett mellanting av engelskt och svenskt. Den kom i byggsats från England och monterades samman av ANA i Nyköping.
Vilka minnen som poppar upp. Farfar Bertil var över till England vid flera tillfällen. Det handlade väl om traktorer och jordbruksmaskiner misstänker jag. Då åkte han ofta med båt över, men vid något tillfälle så flög han. Minns hur vi stod och vinkade av honom på Bromma. Det var ett stort ögonblick.
SvaraRaderaSedan det här med bilar på den tiden. Så fort vi var till mormor och morfar i Dalarna så skulle alla morbröderna träffas hos morbror Arne. Då jämförde man sina bilar. Vilken hade bytt upp sig och till vilket märke? Det var stora frågor som måste dryftas i många timmar. Jag var mer intresserad av att leka med kusinerna, speciellt Solveig som bara var ett år äldre. Kunde vi så tjuvade vi av mormor röda krusbär. De var förbjudna. Vi fick äta så mycket vi ville av de gröna men de var ju inte lika goda som de röda. :-)
Härligt med goda minnen. Jag vill minnas att Bertil sålde Nuffield traktorer som tillverkades i England. Då tillverkades också storsäljarna Ferguson och Fordson i England. Och jag tror att bilarna nog var ett samtalsämne när herrarna samtalade och en ny bil väckte alltid intresse. Dessutom var bilarna inte så långlivade på 50 o 60-talet. Vi kanske inte tänker på det idag men en bil med mer än 10000 mil på mätaren var ofta ganska slutkörd. De har blivit bättre och mer hållbara likaså är de enklare att serva och hålla i ordning och så har ju vägarna blivit av en annan standard.
SvaraRaderaVi borde ses...
Håller också med om att vi borde ses. Sommaren som gick var mer eller mindre fullbokad med besök från barn och vänner. Dessutom jobbade du. Madde och jag pratade om att vi kanske skulle göra gemensam sak och ses alla på en gång nästa sommar. Men vi borde kunna få till en träff tidigare än så. Det är ju så nära mellan oss så det är ju dåligt att vi inte kommit till skott. :-) Hur lång tid tar det att köra? 2 timmar eller mindre än så?
SvaraRaderaJa denna sommar var väldigt intensiv och även full av jobb, men vintern är lång och ofta rätt lugn. Det är mindre än 10 mil till oss och det brukar ta 1,5 timmar ungefär, kanske lite längre på vintern. Och det borde inte vara omöjligt att hitta någon dag då vi båda är hemma. Annars far vi ju med viss regelbundenhet till Birsta när vi behöver nåt som inte finns i vår närhet. Det är väl som sagt mest att komma till skott :-)
SvaraRaderaHåller med om att det där att komma till skott är det primära. Ska ni till Birsta något så är ni väl fikasugna efteråt så det kan ju vara ett lämpligt tillfälle att börja med. När Madde och Anders varit här så kände jag mig helt euforisk efteråt. Jag levde på den känslan i flera dagar. Det var så fantastisk att träffa något från förr. Madde hade en liknade känsla berättade hon. Det var det där att kunna prata om gamla minnen som man delade. Så vi måste bara få till det.
SvaraRadera