Pension med förhinder

En sak är säker: Det blir inte den sommar jag tänkt mig. Efter viss tvekan blir det nu ett avbrott i pensionärstillvaron när jag återgår till mitt gamla arbete igen. Av olika anledningar har det varit lite darrigt med att få en efterträdare på plats sedan jag slutade. Efter en tid är det nu ändå klart att det blir en ny kyrkoherde i den senare delen av Juli månad. Till dess har jag lovat att rykta uppgiften.

Den senaste veckan har jag därför också ägnat tankarna åt det som varit. Det var i januari 2004 som jag först kom till Ragunda på min första prästtjänst. Här trivdes jag och blev kvar.
Jag har aldrig ångrat att jag ägnade sex år till att mitt i livet utbilda mig för att gå in i denna, för mig, helt nya uppgiften.
Att få finnas i en församling och att få vara med i människors liv på det sätt bara en präst kan, är verkligen något av det bästa man kan få göra. Inte minst handlar det om att verka för att göra evangeliet levande för nya människor, för nya generationer. I praktiskt arbete här i Ragunda och Fors betyder det att som kloka förtroendevalda förstått, satsa på de unga med dopet som utgångspunkt.

Men det betyder inte att det finns ordningar och företeelser i vår kyrka som man kunde önska vore annorlunda. Med åren i tjänst när man nöts mot allt det man inte gillar upptäcker man hur sega strukturerna är och hur märkligt det är att det som tillhör den 2000-åriga kyrkan med lätthet kan lämnas därhän medan det som kommit in i organisationen Svenska kyrkan bara under den tid den just burit namnet "Svenska kyrkan" tycks helt omöjligt att förändra.
Jag tänker bland annat på att det trots att statskyrkan blivit en fristående organisation fortfarande styrs enligt samma gamla kommunallag om än under annat namn och att det numera byggs helt nya hierarkier utan teologisk grund.

Den nya företeelsen som jag då tänker på är det som vuxit fram i spåren av organisationsraseriet som sopat undan de sedan medeltiden uppbyggda församlingsstrukturen. De nya stora pastoraten som enligt kyrkoordningen skall ledas av en teolog i form av kyrkoherden har visat sig helt omöjliga att hantera på detta sätt och då smyger något nytt in. Det nya har ett namn eller snarare en beteckning HR-konsult.
HR står för det fina Human resources men är ju inget annat än en ny kostsam administrativ funktion som tar resurser från kyrkans egentliga uppgift. Det är inte utan att man frestas tro att detta just är en uträknad tanke där man på detta sätt hittar nya vägar att tygla det besvärliga med kyrkan nämligen tron och uppgiften att föra ut evangelium till alla människor.
Det fanns en gång en socialdemokratisk dröm om en förstatligad kyrka där tankefiguren var att om man inlemmade kyrkans utbildning och inte minst dess självstyre i den statliga och kommunala sfären skulle den med tiden avskaffa sig själv. Det finns nog de som trott att den tanken var död men om man analyserar utvecklingen och dess totala frånvaro av teologisk/evangelisk grund när det gäller organisationen Svenska kyrkan finns det en hel del som kan besanna att tanken lever och rör på sig.

Men nu skall jag få gå i tjänst igen och få göra en hel del av allt det jag verkligen gillar att få göra.
I vårt lilla sammanhang kan man fortfarande slå vakt om den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, utöva undervisning, diakoni och mission.