Hus och hem 2

Livet är ingen rät linje, ibland krokig, ibland blir det stickspår, ibland så får man backa och börja om. En sak är tämligen klar tycker jag: Det blir inte som man trodde det skulle bli.
När jag passerat 25 och vi bildat familj var målet rätt tydligt att vi skulle bli bönder i utkanten av Uppsalaslätten. Vi hade möjligheten att ta över min mors föräldragård med allt vad det innebar. Som en förberedelse byggde vi vårt eget hus på gården och en vinterdag 1980 lades den första grundstenen och i januari 1981 anlände huset i olika block för montering.

Det var ett "Eksjöhus" med plats för en växande familj. Björn hade fötts året innan. Det var en tid när nästan alla vänner och bekanta i samma ålder också köpte eller byggde egna hus. Räntebidrag och skatteavdrag tillsammans med en allt snabbare inflation utgjorde en grundförutsättning för denna våg av nybyggen.
Vi hade snickare som gjorde mycket av jobbet men kalkylen krävde att vi också gjorde eget arbete. En som betydde mycket i allt detta var min far som förutom allt som hade med el att göra var en tusenkonstnär när olika problem behövde en praktisk lösning.

Även om allt var noga beräknat blev det av och till ganska nervöst ibland, om inte annat när alla räkningar landade i brevlådan. Jag minns när verandan skulle monteras och det visade sig att det var en felleverans. Den levererade verandan var av fel storlek men en rätt veranda skulle levereras. Problemet var att den levererades till ett bygge i Skuttunge...  Med en av fars gamla televerksduetter (han hade sådana som firmabilar) for jag iväg och på det förvisso rejäla takräcket lastade jag på en hel veranda.

Det blev tungt och om duettens vägegenskaper normalt inte var särskilt imponerande så blev de helt enkelt spännande med denna last på taket, men hem kom vi.
I maj 1981 kunde vi flytta in och huset blev vår bostad till jag i mitten av 1990-talet började den bana som sedermera förde mig till Ragunda och Jämtland. Då kom huset att hyras ut och vi flyttade till det gamla boningshuset på gården.

2008 lämnade vi för alltid Svista och Ramsta. Jag ångrar inte alls detta beslut. Det som en gång hade varit mitt paradis med jord, djur och skog fanns inte kvar på samma sätt längre.
De som alltid funnits där var borta och istället trängde sig det expansiva Uppsala in på knutarna. Vårt eget Svista fanns inte längre och vi kunde inte göra något åt det.

Jag har aldrig varit dit sedan dess och kommer inte heller att återvända. Numera blir det ett och annat besök på kyrkogården och det är nog.