Från Fågel blå till Röda kvarn

Gamla Fågel blå i Uppsala invid det idag bevarade Celsiushuset

Med åren blir tillägnade kunskaper också minnen av en tid som gått. Idag kom jag att tänka på kunskapen att köra bio. Visst finns det fortfarande biografer men mina kunskaper kommer från den tiden då det fortfarande var film som i ytterst konkret form visades från 35mm filmrullar som i noggrann ordning spolats upp för visning från rasslande projektorer. Detta var den tid då osynlig skiftning av maskiner var ett adelsmärke för en god maskinist.Ja, man var ju maskinist i dess verkliga mening på den tiden. Allt började för min del genom min far som var engagerad i sin hembygd och kom med den briljanta idén att den lokala Lionsklubben skulle gå in och rädda ortens biografen. Biograf "Röda kvarn" inrymdes i ett hus mitt i byn sedan det byggts någon gång på 1930-talet, tiden hade försett det med föga vackra grå eternitplattor men den vackra neonskylten gjorde byggnaden ändå till ett märkbart inslag i omgivningen. Efter att ha drivits i privat regi i många år hotade en försäljning bioverksamhetens framtid och i detta läge kom 1977 biografen i klubbens ägo.
Man kan ana min fars egenintresse i det hela då han under 1950-talet jobbat extra som maskinist i Uppsala på den numera bortglömda biograf "Fågel blå". Jag kan minnas något tillfälle då jag fick följa med på någon matiné för att följa föreställningen från maskinrummet. I maskinrummet härskade den lätt respektingivande Hans Tillander som också var den som hjälpte oss att 1977 friska upp kunskaperna i den ädla konsten att visa film.

Det var givet att jag skulle hänga på och ingå som maskinist och med Tillander och min far som läromästare kunde jag rätt snart ta befäl över två gamla projektorer av märket Ernemann försedda med båglampor drivna av dels en omformare i källare och en jättelik likriktare i maskinrummet. Ljudanläggningen var en av AGA:s första modeller, en spännande röranläggning som krävde viss handpåläggning. Båglamporna hade "automatisk" matning av sina kolelektroder men det krävdes lite fingertoppskänsla för att ställa in dom. Det som hände var att om man matade på för mycket brann de ihop och om de matades för sakta slocknade ljusbågen, i båda fallen blev det mörkt i salongen. Helt klart var det spännande att genomföra en föreställning dessa de första åren. Om inte lamporna trasslade så kunde det hända att ljudanläggningen strejkade, ofta med en lätt suck och ett bifogat rökmoln. Vad som då tillgreps var att med en låda full med olika rör byta ut några som förhoppningsvis väckte det hela till liv igen. Ett annat moment var att hålla ordning på rullarna, alldtså de olika "akterna" av filmen. På projektor ett lade man på den första och på projektor två den andra och när den första rullen närmade sig slutet fick man ha uppmärksamhet på "skiftmärkena". Alltså märken som syntes i filmens övre hörn där de första märkena som uppenbarade sig var tecken att starta maskin två och när nästa märke kom föra över skiftluckorna som öppnade för projektor 2 och stängde för projektor ett. En vanlig långfilm ar kanske en 10 rullar medan de riktigt lång kunde ha dubbla antalet som tex. "Sound of music" eller "Ben Hur" och då gällde det att ställa upp alla rullar i rätt ordning. Nu vet jag inte om man skulle märka en felväxling i "sound of music"....  För övrigt sammanföll min karriär som biografmaskinist med katastroffilmernas era, den som inleddes med "Skyskrapan brinner" och "Hajen" och följdes av flera filmer på samma tema som understundom verkade var gjorda med samma manus.
Så småningom efter att jag lämnat Almunge moderniserade bion med ny ljudanläggning och moderna xenonlampor. Och med ens hade en stor del av spänningen i att framföra dessa maskiner försvunnit, men föreställningarna blev nog säkrare och bättre.
Nu vet jag inte vad som hänt med den gamla biografen efter den nya teknikens intågande, inga filmrullar skickas ju längre med järnvägar och bussgods kors och tvärs över landet, nu är allt digitalt...